På gatan där jag bor och nattens bravader.

Min enda regel på gällande bloggen är att inte blogga full. Den bryter jag mot ibland. Som just nu, klockan halv fyra på eftermiddagen

En riktigt bra känsla är den precis mellan fylla och bakfylla. Jag är så full att jag gör ogenomtänkta saker som att snacka killar med V på extremt knagglig italienska, lyssnar på samma låt om och om igen på hög volym fast alla är hemma och berättar vilka som är kära i vilka för folk som egentligen inte borde få veta. Men ändå så nykter att jag tvättat bort gårdagens smink och känner att jag börjar bli hungrig.

Man kan säga att vi klarade gårdagens mission utomordentligt. Men models night, knappast! Dock väldigt roligt ändå. Och faktumet att jag, Reena och Julia hittade en bartender på zero51 som vi alla tre hade kunnat tänka oss att gifta oss med är otroligt. Ännu konstigare är det att vi stötte på honom på Chalet mitt i natten. Och att vi pussades är nog det konstigaste av allt. Ändå är det här den mest logiska historien från gårdagskvällen. För vilken logik finns i att ta foton på gigantiska tekoppar, låta en vansinnigt berusad tjej sminka en klockan 4 på morgonen, skicka ”jag saknar dig”-meddelanden till folk man går bredvid, försöka få killar att bjuda på drinkar genom att berätta hur korta dem är (sjukt, men det funkar. Här.). Och hur sjukt är det inte att killen jag snackat med under kvällen bor på min gata. Så nu kan man inte ens gå till indierna vägg i vägg med lägenheten för att köpa chips och cola utan att se fin ut.

Nu är jag enbart lite orolig för att V ska få reda på alla bravader. Hans bästis var nämligen där. Bästis är mitt ordval, inte hans. Han säger att han inte har någon bästis. Åt det säger jag tsssssssssssssssssss.

Alla borde ha en bästis. Jag har fem.

Det blir en baggis!

I kväll är det Models night på Chalet. Models night är något jag och Reena har uppfunnit själva. Det betyder helt enkelt att killarna ska vara skitsnygga. Nu är det bara att hoppas på att dem har fattat konceptet. Det hade dem förra veckan så  idag är vi mycket förväntansfulla. Själva har vi bara ett mission inför natten. Att bli vansinnigt berusade. Vi ser optimistiskt på vårt uppdrag. Det är en bagatell.

Detektivlekar är för barn

Att leka detektiv när man är över 13 år gammal är en dålig idé.
För det första är motivet sällan ädelt. När man var liten försökte man avslöja skurkar och banditer och om inga sådana fanns att tillgå smög man på lillebrorsan. Nu koncentreras spaningarna istället på personen man är intresserad av.
Innan man hunnit sätta igång känner man sig lurig och tänker ”ha, ha, jag är allt bra smart jag” men det dröjer inte länge innan man känner sig aningen mindre stursk. Även om det man hittat bara är strunt så känns varje liiiiiiiiite för snäll fb-kommentar åt någon av det motsatta könet som ett direkt hot.
För att inte tala om de personliga meddelandena. Är man dum nog att läsa någon annans meddelanden får man igen dubbelt upp. För även om han bara skrivit ”hej, vill du ta en kaffe med mig imorn” så känns det som en kniv i hjärtat. Och inte är det lönt att kolla upp alla hans vänner och sortera ut vilka som är lite för snygga för att få umgås med honom på tu man hand, för vad kan man göra åt saken?

Nej, det är dumt att leka detektiv. Ändå är det något man (jag) gör av ren rutin. Något positivt fick jag i ändå med mig i form av denna låten:

Men jag behöver lyssna på den minst 23 gånger för att det ska uppväga hur extremt osmart mitt detektivarbete var.

Den här varningen är inte alls riktad mot er utan enbart mot mig själv. Jag vet nämligen att ni har mer vett än att leka barnlekar vid 20 års ålder. Jag behöver dock påminnas kontinuerligt för ibland vill femåringen inom mig busa och testa hur långt man får gå. Den femåring som enligt Hannah innehar mer än 30 (40?) procent av min personlighet. Med det kan jag bara instämma.

Jag och mina barn.

Idag har barnen förföljt mig, fysiskt och psykiskt.

Jag kan med 100 % säkerhet säga att jag hyser ett starkt ogillande mot den lilla killen som ibland får för sig att skika så högt han kan på sina kompisar. Konsertljud, radioinspelningar eller demonstrationer -inget går att jämföra med detta lilla barn.

Ett mycket trevligare barn är Charlie Schulman. I alla fall stör hon mig inte ett dugg. Det kan bero på att jag endast har bekantat mig med henne via hennes föräldrars bloggar. Hon är bedårande söt och verkar till på köpet vara smartare än andra barn i sin ålder. Hon verkar faktiskt rätt gammal för bara vara något år. Idag har jag ägnat mig åt att läsa igenom hela bloggen Att vara Charlie Schulmans pappa. Det var en blogg helt i min smak. Ibland tror jag att mina hjärnceller är aningen avdomnade då jag inte för min vildaste fantasi kan förstå varför jag dras till dessa familjelivsbloggar.

Nästa barn att förundras över är Reenas ofödda dotter Cabala. Okej, hon finns kanske inte på riktigt men hon är alltid närvarande i mina och Reenas samtal. Baby Cabala är trots att hon inte existerar (eller gör hon det?) förutbestämd att vara en flicka. Om hon finns så ska jag och Reena flytta hit för gott, bli hemmafruar och gå omkring i parken med våra barnvagnar. För jag kommer givetvis också bli gravid om hon är det. Vi ska snacka om vårt gamla singelliv  som galna mansslukorskor och gå på dubbeldejter med våra män. Mys.

Det fjärde barnet är ironiskt nog jag. Idag har jag nämligen betett mig precis som ett barn. Druckit cola istället för kaffe, sovit middag och gått runt med mitt broderade lila diadem. Jag har även klippt av ärmarna på en tröja, och ätit 50 tic tac. Nu räcker det med att jag dricker mjölk med sugrör för att jag ska få tillåtelse att gå om dagis.

Det allra sista barnet jag förföljs av är mitt eget. Egentligen finns inte det heller men jag tänker ofta på det. På senaste tiden har jag blitt mer än lovligt bebiskär. Särskilt när mina vänner är barnahatare. Tji fick jag som trodde att alla ville ha barn ”nån gång” i livet. Alla utom Julia då förstås. Ofta drämmer jag om en egen liten familj att ta hand om och bli ompysslad av men med tanke på min extrema själviskhet, omognad och mina humörsvängningar känns det inte så aktuellt. Faktumet att jag inte har någon utbildning, något jobb och fortfarande bor hemma spelar också in. Men om jag träffar en kille med egen lägenhet, blir vansinnigt kär och vinner en stor summa pengar kör jag nog ändå. För utbildning kan man alltid skaffa sig på vägen och jobba har jag ingen lust med. Barnslig och hetlevrad kommer jag nog alltid att vara så det är lika bra att jag inte ser det som ett hinder.

Okej, insåg precis att det där om att vinna på lotto och att inte vilja jobba nog inte får mig att låta som en särskilt sympatisk blivande mamma. Men kom igen, man måste få drömma! På tal om att drömma är mina senaste namnförslag på mitt framtida barn alldeles förskräckliga; Lorenzo eller Molgan. Jag hatar egentligen namnet Lorenzo, det låter som en hjärndöd gym-kille som knappt klarar skolan och dessutom har noll respekt för tjejer. Och låtsasnamnet Molgan är inte mycket bättre.

Summa summarum, barnen  finns ständigt vid min sida. Galet jobbigt och väldigt mysigt.

Här kommer alla känslorna och en slags lista

Tiden går så himla fort.

Idag tyckte jag om:
när V sa att han tyckte att jag var fantastisk, Anastasias indiska middag, att det första jag och Reena gjorde när vi träffades i förmiddags var att fnissa hysteriskt och låten Sarà perché ti amo, men det skäms jag för.

För en vecka sedan tyckte jag om:
att gurkan åkte ut ur Big Brother, coca cola zero, Reenas och mina spontana påhitt och the Byrds.

För en månad sedan tyckte jag om:
den okända killen jag träffat i parken, att laga mat och kolla SATC med Hannah, världskartor och sommar i P1.

För ett kvartal sedan tyckte jag om:
att kyssas med Sebastian, Rödvinet för 15 kr på Coop, Cabalacafe och att gå till parken och sola med flickmaffian.

För ett år sedan tyckte jag om:
att flamsa med mina musketörskompisar, rosévin, rostemackor med smält smör och att kolla på och föra diskussioner om danska Paradise Hotel.

Vissa av sakerna känns så avlägsna. Som Rosévin och Sebastian. Andra saker känns så självklara. Som Paradise Hotel och Coca cola zero.

På den histroniska fronten måste jag säga att jag är lite förvånad. Jag trodde mitt humör skulle hålla i sig hela kvällen, särskilt efter en riktigt bra kväll med god mat och tjejsnack i Anastasias kök. Men jag är lite låg. Jag hade gärna hört av honom en gång till idag. Jag vet, jag är patetisk. Som om det inte räcker med två gånger om dagen. Men det gör ju inte det.

Fast jag har kommit på en sak som jag tror gör mig mindre histronisk. Jag föreställer mig nämligen att en histronisk person enbart har två lägen, alltså lycklig och olycklig. Och att de ständigt pendlar däremellan.
Jag däremot, har ett oändligt antal olika humör. Rosenrasande, söndagsdeppig, uppgiven, mellanstadiefnittrig, uppe-på-ett-moln-nöjd, dölycklig, uttråkad, sprallig, nonchalant, arrogant, världsfrånvändande, mördarblicks-arg, ironisk, blyg, katastrof-ledsen, rutingråtande, mys-avslappnad, tokkär eller superirriterad. Men det är sällan som jag är harmonisk. Det måste vara den svåraste känslan.

Och så är livet alldeles, alldeles underbart

Åh, min histroniska sida kommer antagligen komma fram ännu en gång nu när jag går från nattsvart olycka till glädjeskutt och fnitter. Men herre gud vad glad jag är!

Så glad som man bara blir av att bli sams med någon man gråtit för. Efter att man har skällt, pratat ut, gosat och kramats så hårt man kan. Allt var så fint. Vi lyssnade på Dylan, the Byrds och Negrita. Han stod i fönstret och rökte och berättade katt-historier och jag satt i sängen och drack vatten med båda händerna om glaset som ett barn. Jag satt helt tyst och såg beundrande upp mot honom, han är så vacker. Han kollade ner på mig, skrattade och sa att jag såg väldigt söt ut där nere. Inne i mitt huvud dog jag av lycka.

Några mindre lyckade stunder hade vi så klart. Som när jag frågade honom varför dem inte visade några nyheter  från jordbävningen som ägt rum i mitten av Italien för några veckor sedan där flera hundra människor dog. Han kollade oförstående på mig och sa att det antagligen berodde på att den inträffade för två år sedan, inte två veckor sedan som jag trodde. Eller som när jag satte mig upp i sängen för att stirra på honom när jag trodde att han somnat och han slog upp ögonen och undrade om det var något som var fel och jag snabbt som ögat lade mig ner igen.

Annars var allt perfekt. I morse vaknade jag ungefär 70-tusen gånger för så blir det när bägge två sover som små barn och kastar sig omkring i sömnen. Mest mysigt var det att vakna av att han pussade mig överallt i ansiktet tills jag började skratta. Sedan gick han och hämtade melon och kaffe som vi åt sittandes bredvid varandra i sängen medan vi läste tidningen på hans dator. Han är galet äcklig som dricker kaffet med socker men det får han vara om han vill. För han översatte alla svåra ord och berättade om alla nyheter för mig. Och så skrattade vi åt ett tv-inslag om Berlusconi och tvistade om huruvida nyheten om de giftiga gurkorna var ett skämt eller inte.

När vi skildes åt, han för at träna på gym och jag för att luncha och skvallra med Reena, var allt toppen. Och när han senare i eftermiddags hörde av sig var allt om möjligt ännu bättre. Särskilt nöjd blev jag av hans hej då:

Honey i have to restart to study.
Thanks for listening to me.
Un bacione grande!
Ci sentiamo dopo!

Dags att plocka en blomma och leka älskar, älskar inte, älskar, älskar inte…

Mitt histrioniska jag

I morgon lämnar jag Bologna för Rimini. En dag på stranden är precis vad jag och Reena behöver. I Bologna lämnar vi kvar:

-Tre asläskiga mördarhundar.

-En Gucci-modell, en pokerspelare och ett creep. Aka the hottest men we’ve ever seen.

-Sydamerikas sliskigaste slisk.

-Ett dussin flirtiga bartendrar.

-Våra ofödda barn.

-Mitt livs stora kärlek.

Rehab är nog exakt vad jag behöver. Därför tog jag mig nyss friheten att ställa diagnos på mig själv. Denna stämmer rätt bra:

Histrionisk personlighetsstörning -en personlighetsstörning som involverar ett mönster av orimligt stora känslouttryck. Personerna är dramatiska, livliga och flirtiga. De kan vara olämpligt sexuellt provokativa och uttrycka starka känslor med en impressionistisk stil.

Symptom:

-Orimligt dramatiskt beteende med uppskruvad visning av känslor.
-Olämpligt förföriskt framträdande eller beteende.
-Ett behov av att vara centrum för uppmärksamhet.
-Låg tolerans för frustration eller fördröjd tillfredsställelse.
-Benägenhet att tro att relationer är mer intima än de egentligen är.

Spontan rektionen efter att ha läst detta:

”Rebecka, ta det lugnt! Du är INTE överdrivet dramatiskt. Du tycker bara om att apa dig och stå i centrum, det är inte en sjukdom. Det är INTE ditt fel att du tvingas kasta drinkar på killar, ge dem örfilar eller börja gråta mitt på en fest för att de är dumma i huvudet. Det är INTE fel att flirta, ständigt vilja vara smartast och roligast. Det är helt naturligt. Det är INTE konstigt att dansa på högtalare och kyssa 11 killar på Chalet, det är bara en kul grej. Läs själv kriterirna för diagnosen och se hur lite de stämmer överrens med dig.”

Diagnostisering:

-Självdramatisering, teatraliskt beteende och överdrivna emotionella expressioner.
-Lättpåverkad av omständigheterna eller av andra personer.
-Utplanat och labilt känsloliv.
-Konstant sökande av spänning och aktiviteter där atienten är i centrum för uppmärksamheten.
-Olämpligt förföriskt beteende

Spontan reaktion efter att ha läst detta:

”Herregud. Jag är en extremt teatralisk person, det tycker till och med mina föräldrar. Mitt alias här är Drama queen. Jag bölar efter minsta motgång, jag blir förälskad på två röda sekunder. Jag ÄR labil och har hemska humörsvängningar. (Jag söker alltid efter spänning men det beror på att jag är skytt så det räknas inte.) Jag har alltid varit extremt förförisk och flirtig.”

Okej, nu försöker jag verkligen hitta en personlighetsstörning som passar in på mig men erkänn att jag ändå är rätt kvalificerad?

Flickkärlek

Mina tre bästa vänner just nu:

Stacey Kent, för hon är alltid där. Till och med klockan fem på morgonen när jag bara gråter och tycker synd om mig själv. Hysteriskt sorgligt, mest för att jag slösar mina sov-timmar på en pojke. Å andra sidan, om han är mitt livs kärlek har jag all rätt att sörja för att han beter sig som en elaking.

Reena. Min söta älsklingsflicka som gör att jag skrattar när jag egentligen vill gråta. Reena som drar med mig ut varje kväll, gör mig fnittrig och får mig att skratta bort alla kvällar. Dessutom tycker hon att jag är minst lika skrattframkallande och berättar varje dag om mina hyss eller felsägningar för sina vänner hemma i England. Utan henne hade Bologna inte alls varit lika kul. Hon är mitt lyckopiller, min kompanjon och världens bästa killmagnet. Och hos henne får jag klaga hur mycket som helst, dessutom kommer hon med bra råd och förnurliga förslag. Och så förstår hon precis, hon dömer varken för hårt eller säger precis vad jag hon tror att jag vill höra.

Hannah som skypar med mig nästan varje dag. Och som alltid gör att jag förstår att det faktiskt är rätt bra att vara i Bologna jämfört med i skåne, trots killproblem. Hon är min lilla svenska ö i ett stort italienskt hav och uppdaterar mig alltid om vad som händer hemma, vad hon äter (mycket intressant tycker jag) och om de senaste intrigerna i Skilda världar. Jag tycker gott att hon kan komma tillbaka till mig och det tycker nog hon också.

Men den främsta anledningen att jag tycker om dessa tre flickor är (förutom att dem är helt fantastiska personer alltså) att dem har tid för mig och pallar med mig. Med dem är prattiden just nu (alltid?!) uppdelad 70-30 till min fördel. Jag måste lära mig att världen inte kretsar kring mig. Jag jobbar på det, lite sådär inaktivt i och för sig.

I väntan på ett paradigmskifte

Om man hade kunnat gråta sig till döds hade jag antagligen varit dränkt nu. Fy vilken jobbig dag, timmarna har hasat sig fram.

Tur att jag har Stacey Kent.

Svar till Tor: Schulman är inte patetisk.