Jag och mina barn.

Idag har barnen förföljt mig, fysiskt och psykiskt.

Jag kan med 100 % säkerhet säga att jag hyser ett starkt ogillande mot den lilla killen som ibland får för sig att skika så högt han kan på sina kompisar. Konsertljud, radioinspelningar eller demonstrationer -inget går att jämföra med detta lilla barn.

Ett mycket trevligare barn är Charlie Schulman. I alla fall stör hon mig inte ett dugg. Det kan bero på att jag endast har bekantat mig med henne via hennes föräldrars bloggar. Hon är bedårande söt och verkar till på köpet vara smartare än andra barn i sin ålder. Hon verkar faktiskt rätt gammal för bara vara något år. Idag har jag ägnat mig åt att läsa igenom hela bloggen Att vara Charlie Schulmans pappa. Det var en blogg helt i min smak. Ibland tror jag att mina hjärnceller är aningen avdomnade då jag inte för min vildaste fantasi kan förstå varför jag dras till dessa familjelivsbloggar.

Nästa barn att förundras över är Reenas ofödda dotter Cabala. Okej, hon finns kanske inte på riktigt men hon är alltid närvarande i mina och Reenas samtal. Baby Cabala är trots att hon inte existerar (eller gör hon det?) förutbestämd att vara en flicka. Om hon finns så ska jag och Reena flytta hit för gott, bli hemmafruar och gå omkring i parken med våra barnvagnar. För jag kommer givetvis också bli gravid om hon är det. Vi ska snacka om vårt gamla singelliv  som galna mansslukorskor och gå på dubbeldejter med våra män. Mys.

Det fjärde barnet är ironiskt nog jag. Idag har jag nämligen betett mig precis som ett barn. Druckit cola istället för kaffe, sovit middag och gått runt med mitt broderade lila diadem. Jag har även klippt av ärmarna på en tröja, och ätit 50 tic tac. Nu räcker det med att jag dricker mjölk med sugrör för att jag ska få tillåtelse att gå om dagis.

Det allra sista barnet jag förföljs av är mitt eget. Egentligen finns inte det heller men jag tänker ofta på det. På senaste tiden har jag blitt mer än lovligt bebiskär. Särskilt när mina vänner är barnahatare. Tji fick jag som trodde att alla ville ha barn ”nån gång” i livet. Alla utom Julia då förstås. Ofta drämmer jag om en egen liten familj att ta hand om och bli ompysslad av men med tanke på min extrema själviskhet, omognad och mina humörsvängningar känns det inte så aktuellt. Faktumet att jag inte har någon utbildning, något jobb och fortfarande bor hemma spelar också in. Men om jag träffar en kille med egen lägenhet, blir vansinnigt kär och vinner en stor summa pengar kör jag nog ändå. För utbildning kan man alltid skaffa sig på vägen och jobba har jag ingen lust med. Barnslig och hetlevrad kommer jag nog alltid att vara så det är lika bra att jag inte ser det som ett hinder.

Okej, insåg precis att det där om att vinna på lotto och att inte vilja jobba nog inte får mig att låta som en särskilt sympatisk blivande mamma. Men kom igen, man måste få drömma! På tal om att drömma är mina senaste namnförslag på mitt framtida barn alldeles förskräckliga; Lorenzo eller Molgan. Jag hatar egentligen namnet Lorenzo, det låter som en hjärndöd gym-kille som knappt klarar skolan och dessutom har noll respekt för tjejer. Och låtsasnamnet Molgan är inte mycket bättre.

Summa summarum, barnen  finns ständigt vid min sida. Galet jobbigt och väldigt mysigt.

test Filed under Okategoriserat | Comment (0)