Men då måste ju du vara min bror…?

Ibland låter jag projicera mina egna egenskaper på folk jag tycker om. Just idag behövs det inte. Jag har precis ”hittat” någon som är förvillande lik mig. Någon som inte uppskattar oväntade besök, som ser på julkalendern och dricker varm cholkad på morgonen och som tänder adventsljus i sin ensamhet. Som gillar värdelösa realityprogram på tv 3 och är lite olyckligt kär.

Funderar på att forcera fram en Sandra & Daniel-situation. Ni vet..

Cause I’m a quitter

Med den här takten blir det ingen femma på tentan. Nej, nu ska jag minsann skärpa mig. Först måste jag bara berätta om en sak jag läst på Blondinbellas blogg.

Idag, på fars dag, hyllar hon sin pappa i ett fint inlägg på bloggen. Hon berättar vilket stöd han har varit och hur stolt hon är över honom. Allt är som det ska vara. Tills jag läser den sista meningen.

”I min familj ger ingen upp.”

Det får mig genast att tänka på That 70′s show när Red, pappan i familjen, förebrående säger åt sin son att ”noone in this family is a quitter”.

Jag fullkomligt HATAR när människor sätter upp sådana regler för varandra. Förstår dem inte vilken otrolig press det är? Att ge upp är inte så farligt. Bättre att ge upp än att vara olycklig och leva med en obönhörlig börda på sina axlar.

”I den här familjen ger ingen upp” är inget bra valspråk för familjen. Har man ett motto kan man väl låta det vara ”i den här familjen använder vi hjälm när vi cyklar” eller ”i den här familjen respekterar vi varandra”.

Om jag hade varit inbjuden till Efter tio i morgon hade vi kunnat diskutera saken. Blondinbella, Malou och jag.

Blondinbella hade förmodligen sagt att hon bara menade att man inte ska ge upp sina drömmar, det man tror på. Jag hade svarat att man visst får ge upp sina drömmar. Jag har massor av ouppnådda drömmar som jag gett upp. Exempelvis drömde jag om att plugga till civilingenjör. Vilket var roligt i 4-5 månader, efter det var det bara svårt, stressigt och tråkigt. Jag valde att ge upp. Ta en paus. Det var värdelöst att plugga teknik utan ett teknikintresse. Och det stärkte inte direkt självförtroendet med ig efter ig på tentorna. Så jag gav som sagt upp. Gjorde något lätt och roligt. Efter ett tag insåg jag att jag inte ville gå tillbaka till ingenjörsvärlden. Och nu sitter jag här med högsta betyg på alla mina tentor (en än så länge, men ändå.) Men det är inte det bästa. Det bästa är att jag kommer tillåta mig att ge upp. Inte plugga nästa kurs, även om jag drömmer om att bli as-grym på italienska.

Jag ger gärna upp. I min familj gör vi som vi vill. Vi tar gärna den enkla vägen.

Trotsåldern

Mamma och pappa vet alltid bäst. Enligt dem själva alltså.

Exempel 1.

Jag och pappa diskuterar kungligheter.

Pappa: Jag slår vad om att dina vänner är mer intresserade av det svenska fotbollslandslaget  än av kungafamiljen.
Jag: Knappast!
Pappa: Jo, det är du som inte är normal.
Jag: Tsss! Jag VET att mina vänner vet tusen gånger så mycket om kungahuset än landslaget.
Pappa: Det tror du kanske, men så är det inte.
Jag: Men som om DU skulle veta bättre än jag? Mina kompisar kan inte ens rabbla upp namnen på lika många fotbollsspelare i landslaget som personer i kungafamiljen.

Exempel 2.

Pappa: Tvåhundratusen kronor för en semester med hela familjen i Australien. Två månader. Men det är inte lönt, eller hur?
Mamma: Diskussionen är löjlig! För det första kommer inte barnen vilja följa med..

Här avbryter jag mitt Veckorevyn-läsande och  rusar ner för trappan.

Jag: Vadå?! Jag vill visst följa med!
Mamma: Nej det vill du inte.
Jag: Jo! Det vill jag VISST!
Mamma: Nej, det vill du inte. Du vet inte ens vad du gör efter jul, du har ditt eget liv.
Jag: Jag vill visst följa med! Jag lovar!
Mamma: …..

Så här håller dem på och säger emot en dagligen. Ytterst tröttsamt. Tror dem har kommit i trotsåldern.

Vad jag gör när jag borde göra någonting annat

Idag skulle jag egentligen förberett mig inför muntan på onsdag, städat rummet eller kommit ikapp med allt plugg jag missade när jag var i Italien. Istället har jag legat i sängen och kollat på film. Först ut var ”g för gemenskap”. Det är en sådan film som vuxna ibland refererar till så jag tänkte att jag äntligen skulle göra slag i saken och se den. Men ack så värdelös. Samtidigt kunde jag inte låta bli att gilla den. Nicklas Wahlgren var bedårande och döm om min förvåning när jag får syn på Abbe i Madicken-filmerna. Honom har man inte sätt mycket av. Sedan tänkte jag egentligen bara sätta på en film att ha igång i bakgrunden medan jag städade. Valet kom att hamna på ”the breakfast club” och trots att jag sett den ett antal gånger kunde jag inte slita blickarna från den. Jag skulle till och med kunna se den en gång till, direkt efter den första. En briljant film. Alla skådespelarna gör storslagna insatser och manuset är prickfritt. Självklart har jag min favorit i Judd Nelson, skolans otroligt snygga och magnifika bad boy.

judd nelson bigMjAzMg==.jpg

S106.jpg

tumblr_ls3ghngiTm1qgvjwao1_500.png

Tribute till en annan tid.

Åh, det är så jobbigt att vara vuxen. Alla mina meningar börjar med ”åh” nu för tiden. Så där släpigt och gnälligt, precis som jag sa ”men” när jag var yngre. Som i: men Siiiiiiimon.

Inspirerad av barndomshataren Linnea tänkte jag tillbringa dagen i sann högstadie-anda. Till en början gick det fint.

• Frukost vid elva bestående av te och prickig korv-mackor.
• Målade naglarna rosa. Kladdigt och fult blev det så jag torkade bort det och målade dem metalliska istället.
• Gått omkring i morgonrock, mjukisbyxor och raggsockar hela dagen.
• Spelade piano. Varvade julsånger med egenkomponerat strunt.
• Pysslade, aka förstörde ett par prima örhängen genom att måla dem med lila nagellack.
• Orkade inte göra läxan, så plockade undan på rummet istället.
• Kollade på de typiska eftermiddags-serierna på fyran och sexan.

Sedan gick allt utför. Istället för att sitta vid datorn eller överanvända mobilen lagade jag mat åt familjen. Vegetarisk linsgryta med chili och mango chutney. Väldigt långt ifrån snabbmakaroner med ketchup. När jag äntligen loggade in på facebook fick jag ett meddelande från en kille men istället för att bli förtjust och exalterad kände jag mig endast besvärad. Hur hände det? Jag som älskade oskyldiga msn-flirtar och var en mästare på intima sms.

Kanske är det mina vänners fel att jag så sakteliga börjar växa upp. De är mycket bättre på mig på att leva i nuet. Själv händer det mig så sällan att jag alltid reagerar med ett ”Omg, jag kan inte förstå att vi är här. Att detta är vårt liv.”

Äh, nu ska jag återgå till något lättjefullt och bisarrt. Som att bläddra i mina gamla dagböcker eller leta upp mina lycko-stenar/mynt/trådnystan/lappar. Eller så ska jag se det sista Sunset Beach-avsnittet på youtube..

Till mina vänner

Ska snart skriva om Bologna.

Men det kommer att ta så lång tid. En livstid om jag ska förstå det jag skriver.

Jag grät två gånger. Egentligen fler, men bara vid två tillfällen.

Först grät jag av besvikelse. Från och till i några timmar. Så som man gråter när man ger upp. Ner i kudden som blir blöt och snorig eller med händerna för ögonen som ett barn. Så som man gråter när man får ett sms på julafton av killen man är kär i där han skriver att man inte ska fästa sig vid den senaste månadens flirtande, att han inte vill vara något mer än vänner.

Sedan grät jag av lättnad för att jag inte bara klarat första tentan utan till på köpet fått en 5a. Bara några få tårar som snabbt sjasades bort med handryggen. Tårar som snabbt ersattes av ett litet leende och som besvarades av killen som jobbade på kaféet jag satt och drack mitt eftermiddagskaffe på.

Så var bologna hela tiden. Upp och ner. Förbannat bra och helt värdelöst. Som att försöka leva ut ett halvårs känslor på fyra dagar. Jag älskar när livet är intensivt. Hellre skratta och gråta än att gäspa och sucka.

Men jag har ingen lust att prata om det just nu, så ring mig inte.

Natti.

Just det, en sak till. Jag hatar det manliga släktet just nu. Förutom de som utgör den svenska mediaeliten alltså.

När jag tänker på stjärnor.

Jag tänker lite på stjärnor. Gläds åt att jag köpte ljusslingan med stjärnor trots att jag egentligen är emot ljusslingor och sörjer över att mitt guldhalsband med två stjärnor gått sönder. Oersättligt då jag köpte det i London. Kommer på att jag ska döpa min dotter till Stella, stjärna på italienska. Vackert och internationellt.

Lämnar stjärnorna och funderar på att ringa upp en vän men klockan är snart tolv och vi är inte längre tonåringar. Jag är naturligtvis vaken klockan tolv på natten men mina vänner tycks värdesätta morgnarna mer än nätterna. Klokt eftersom de förväntas stiga upp tidigt. Själv hatar jag morgnar. Jag hatar att tvinga mig upp när jag är som sömnigast. Än värre är det när man struntar i att gå upp och vaknar upp med vetskapen om att man slösat bort hela förmiddagen. När jag vaknar är jag helt tom, bara ett skal. Jag kan inte bli upprörd på morgonen. Jag varnar heller aldrig på särskilt bra humör. Tycker inte om människor, särskilt inte om de pratar med mig. Värst är det när de vill fortsätta de diskussioner jag påbörjat föregående natt. Sådana diskussioner lämpar sig enbart för de sentimentala småtimmarna. Eller nej, än värre är sex på morgonen. Kan tyckas märkligt då jag oftast ligger extremt nära den jag sover ihop med, helst med ett ben och en arm runt personen. Men låt er icke luras, det är bara för att söka värme och trygghet. Så har jag legat bredvid mamma så länge jag kan minnas.

Jaja, jag funderade som sagt på att ringa en vän. Ibland hatar jag att dem inte är vakna på natten. Men jag hatar det inte hälften så mycket som dem gör när jag ringer och väcker dem mitt i natten för att berätta en liten anekdot. Likt pojken som skrek ”vargen är här” har jag missbrukat mina chanser att bli tagen på allvar om natten. De enda jag skulle kunna ringa nattetid är mamma och pappa. Vilket jag så klart hade gjort om något allvarligt hänt. Om jag blivit utsatt för ett brott eller dylikt. Men jag kan ju inte ringa dem klockan tre och för att snyftande gnälla över att jag läst en artikel i Veckorevyn som gjort mig upprörd eller att någon jag gillar ändrat status på Facebook till ”i ett förhållande”. Hade mina vänner varit här hade de himlat på ögonbrynen och bett mig att låta även dem slippa de tramsigheterna.

Så antingen skaffar man sig nya föräldrar eller nya vänner.

Nya föräldrar vill jag inte ha eftersom jag har de bästa i hela världen. Det fick jag bevis på när jag kom hem från Bologna och möttes av en pappa som spelat in mina favoritprogram och köpt hem julmust och en mamma som sparat ToysRus leksakskatalog och städat mitt rum.

Vänner har jag skaffat nya otaliga gånger men efter 17-årsåldern verkar det inte som om man får ringa varandra när som helst på dygnet längre. Hur bra vännerna än är för övrigt. Kan verkligen sakna att bli uppringd klockan tolv en torsdagskväll av en kompis som vill diskutera dagens avsnitt av Paradise Hotell eller några uttråkade killar på handbollsläger.

Tänkte egentligen skriva om något annat. Så här blir det alltid för mig.

Och så blev klockan plötsligt två

En av de vanligaste drömmar vi svenskar har är att få simma med delfiner. Fy fan vad meningslöst. Hur kan man drömma om något så simpelt? Mina drömmar är kanske inte så mycket mer värda för den stora massan, men dem är bra mycket personligare.

En av mina allra största drömmar är att sommarprata i Sommar i P1. En annan är att släktforska, få reda på att jag är av kunglig börd och sedan flytta till ett slott. En är att flytta till Italien, gifta mig med den perfekta mannen och ha en butik med svingigt dyra skor. En är att flytta till England och bli lärare på en flickskola (Jag hade förstås föredragit att åka tillbaka i tiden och blivit lärare på en svensk flickskola någon gång på 50-talet.) En är att flytta till Stockholm och stalka människor jag beundrar, få jobb på Egoboost magazin, käka middag med Schulman och få sminktips av Tungården.  (En är att få hiv och aldrig behöva växa upp. Men den drömmen har jag jättemycket ångest för och är så klart inte seriös.)

Nå, ponera att någon av mina drömmar går i uppfyllelse. Ärligt talat är ingen av mina drömmar så specifik eller vansinnig att den hade lett mig till ett sommarprat. Jag kommer aldrig bli VD för ett stort företag, entreprenör, konstnär, politiker eller komiker eller artist. Jag kommer inte ens att bli professor, programledare, arkitekt eller författare.

Jag är bara en vanlig människa. (En sån där vanlig människa som drömmer om hiv och kungligt blod alltså.)

Well. Egentligen tänkte jag bara berätta att fortsatt skriva på mitt sommarprat. Det som jag började skriva i Italien. Vi kan väl säga att det är en lång väg att vandra. Särskilt eftersom jag inte kan hålla mig till ett ämne åt gången utan blandar hej vilt.

Och musiken är så klart omöjlig att välja. Jag har 136 låtar i min favoritlista på Spotify. Åtta timmars njutnig. Av dem ska jag välja 10 låtar. Mission impossible. Ska man välja sina favoritlåtar eller låtar som passar ihop med vad man just pratat om? Eller ska man välja låtar som refererar till minnen?

Här är några låtar jag bara måste ha med:

- Världens bästa låt: The Times They Are A-Changin‘ med Bob Dylan.
- En låt jag fått av en kille jag varit kär i. Som Dancing With Myself med Nouvelle Vague, Save Tonight med Eagel-Eye Cherry eller Barabba med Fabrizio Moro.
- Något med The Beach Boys, förmodligen Don’t Worry Baby eller I Get Around.
- Mr. Tambourine Man med The Byrds.
- Right Next To The Right One med Tim Christensen.
- Paint it Black med The Rolling Stones.
- The boxer med Simon & Garfunkel
- Något med ordet Baby. Som The Ronettes Be My Baby eller Bay city Rollers Bye, Bye Baby.
- Något med ordet Twist. Som Chubby Ceckers Let’s Twist Again eller The Beatles Twist And Shout.
- Wuthering Heights med Kate Bush.
- Take On Me med Anni B Sweet
- Någonting klassiskt som Brahms Waltz in A Flat Major, Tchaikovskys Sleeping Beauty Waltz eller Bachs Bist Du Bei Mir.
- Någonting med Stacy Kent. Kanske I’m Gonna Wash That Man Right Outta My Hair.
- Fly Me To The Moon med antingen Julie Landon eller Frank Sinatra.
- Något för mitt 15-åriga jag. Som Kiss Me med Sixpence None The Richer, Bailando med Paradiso eller Speeding Cars med Imogen Heep.
-Sweet Jacky med Sugerplum Fairy.
- Något italienskt som Tranne Te med Fabri Fibra eller lite mer klassiska, aningen amerikanska Volare med Dean Martin.
- You Really Got Me med The Kinks.
- John Denvers Leaving, On A Jet Plane.
- Norah Jones Sunrise eller Don’t know why.
- In The Night Garden, från tv-programmet.

Och nej, jag har ingen musiksmak, allt är kaos. Men jag gillar vacker musik. Musik med finess. Hårdrock och Lady Gaga platsar inte i Sommar i P1. (Vilket tydligen Paradiso gör? Well, det är viktigt att bevara barnet inom sig. Och barnet i mig sjunger ” Bailando, Bailando, amigos adjos adjos elsilessjolongo*.”

*Jaaaaaaaaaaaaaa, jag stavade fel med flit. Jag har faktiskt läst spanska och vet att dem säger Adios, adios el silencio loco.

The pathetic truth.

Blev just förälskad för tredje gången idag.

Första gången var i snygg-Rikard. Epitetet har han inte fått från mig utan från tv-serien han är med i. Fan att han bara finns på tv.

Sedan i en lätt mörkhyad kille som förmodligen kom från Italien (nej, jag vill att det ska vara så) som frågade mig efter vägen till handelsbanken i Malmö. Han hade stora mörka ögon, fint hår och vinröda byxor.

Och så nu i en mörkhårig kille jag såg på facebook. Han känns synnerligen omogen men han är allt bra fin.

Patetiska liv. Patetiska liv. Patetiska liv.

Mina favoritord

Ett av mina favoritord är eskapism. Det låter som det som en påslagen vindrutetorkare gör. Eller som formeln man uttalar när man svänger med sitt trollspö. Eskapism börjar som ett mjukt ord med slutar som ett hårt, vilket är vansinnigt trevligt. Och ordets betydelse är helt underbar, det är ett ord som sammanfattar mig som människa.

Mitt andra favoritord är ciao. Jag gillar tsch-ljudet väldigt myckett. Och det slutar på aw som i ”aw, vad ont”. Man kan säga det på en miljon olika sätt för att variera budskapet och det är ett fruktansvärt internationellt ord. Dessutom betyder det både hej och hej då. Hur många ord kan egentligen stoltsera med att betyda två motsatser?

Vilka är era bästa ord?