Glädjen i att såra andra.

Det värsta jag vet är när smarta, dugliga människor inte håller med mig. Gör dem inte det blir jag arg och sårad. Det händer lite då och då. Vem bryr sig egentligen om huruvida ointelligenta, oinsatta människor håller med en eller inte? Nej, vi vill ha våra egna på vår sida.

Jag bryr mig inte om ifall personer som inte läst Jane Austen ogillar hennes böcker. Men jag orkar inte med personer som läst dem och tycker att dem är ointressanta. Eller som misstolkar dem och tycker att det vore en bra idé med en uppföljare. Eller kanske en ripp off vid namn ”Stolthet och fördom och zombier” eller ”Döden kommer till Pemberly”.

Jag avskyr personer som kan rabbla upp mina favoritgruppers låtar men bara rycker på axlarna och säger att dem är vell ganska okej.

Jag hatar tjejer som inte tycker om Sex and the City men som har boxen. Som inte förstår hur genial den är på vissa sätt trots att den kan vara så himla kliché.

Jag föraktar barn som följer Wild kids men inte bryr har någon favorit. Eller som sett alla avsnitt av Sailor Moon men inte förstår den epiken.

Själv älskar jag att vara bevandrad inom andras intresseområden men ointresserat rycka på axlarna när dem pratar om sitt intresse med stor passion. Då tänker jag: faaaaaaaaaan vad du måste vara irriterad nu. Tycka att jag borde veta bättre.

Ett av mina bästa minnen är från högstadiet. Jag var av någon anledning ute och vimsade istället för att vara i klassrummet då jag träffade Stefan, vår musiklärare. Han bar på en påse och jag frågade vad det var i den. Han tog upp en skiva och sa lite drygt ”jag tror faktiskt inte du vet vad det här är..” Jag studerade skivan ett ögonblick och svarade ”Det vet jag visst, det är fado. Portugisisk folkmusik. Mariza va?” Hans förvåning var uppenbar och han svarade jakande. Sedan log han och började pladdra. ”Vilken överraskning! Hur kommer det sig att du känner till Mariza?! Lyssnar du på fado? Coolt!” Jag himlade med ögonen och sa att jag inte tyckte särskilt mycket om det men att mina föräldrar var inne i någon fånig fado-period. Hans leende dunstade bort och han nickade besviket.

Lika härligt som att dra en massa Zlatan-fakta för en italienare. ”Jag har kört förbi hans hus vet du.. Jag tycker hans barn är så himla söta, Vincent och Maximilian heter de. Och hans fru har vunnit pris för snyggast stil i Elle magazin. Vet du att han var ännu mer arrogant när han var yngre? Jag kan räkna upp alla klubbar han spelat i, inklusive de svenska. Vet du att han inte gått ut gymnasiet? Att han har svart bälte i taekwondo?” Och sen smälla till med ”men jag gillar honom inte så mycket, tycker hans roll i Milan och landslaget är alldeles för överdriven.” Se dem stå där med tårar i ögonen.

Det är kul att knäcka folk där det gör ont. Det är även kul att ligga med folk ens vänner hatar. ”För helvete Becki, han är ju dum i huvudet” Den repliken tänker jag ofta på, särskilt när jag är ute och går. Det var Linnea som sa det när jag berättade att jag legat med en av killarna hon avskyr mest i hela världen. Jag kan även höra Hannas något lugnare men oförstående ”eh, okeeej. Varför?” Åh, den besvikelsen! Särskilt från Linnea. Jag blir glad bara jag tänker på den.

Det är alltså okej att ligga med sina vänners fiender. Men kom ihåg, det är ALDRIG okej att bli vän med sina vänners fiender. Alltså, bara för att förtydliga:

Vänskap + fiendeskap + sex = KUL STÄMNING

Vänskap + fiendeskap + ny vänskap = SVEK

Logik à la Hallberg.

Jag är definitionen av pinsam

Jag skulle egentligen skriva uppsats nu men på något sätt fastnade jag framför datorn. Det är ju verkligen inget konstigt med det. Men mitt val av aktivitet på internet är inte okej. För att ni ska förstå hur sjuk jag är tänker jag visa en lista med saker som hade varit mycket mindre skämmigt att göra på datorn:

1. Porrsurfa.
2. Googla sitt eget namn.
3. Sitta och dregla över bilder på facebook med en stor nostalgi-logga i pannan.
4. Besöka barbiecollector.com
5. Googla fram fakta om Pernilla Wahlgren.
6. Göra en bakgrundsbild genom att klistra ihop bilder på snygga killar i Paint.
7. Stalka sitt ragg på Eniro.
8. Bild-googla politiker för att kunna känna igen dem och slippa skämmas.
9. Youtuba barnprograms-intron och spela upp videon till ”Ankliv” tio ggr i rad.
10. Skriva en elak kommentar på någon annans blogg.

10 saker man borde skämmas över, i varierande skala naturligtvis. Jag har gjort det mesta men inte allt. Googlat mitt namn har jag till exempel inte gjort på flera år. Besvikelsen var stor första gången jag gjorde det och inte hittade ett jota. Däremot besöker jag ofta barbiecollector.com

Nåja, nog med strunt. Vad är det då jag gör som är så himla pinsamt?

Jag kollar på youtube-klipp från fame factory. Jag som aldrig sett ett endaste avsnitt av den serien. Trots det vet jag faktiskt en del om Johan Östberg, Simon Becker och Jimmy Jansson. Jag vet inte ens hur jag hamnade här. Det är som en drog jag inte kan kontrollera. Känner mig väldigt besviken på mig själv. Hur kunde det bli så här fel? Hur kan det här få mig att bli nostalgisk? Jag hade i och för sig fame factory-skivan och lyssnade på den i min cd-spelare första gången jag var i London. En sak som är rätt kul är att jag efter att bara ha sett ett klipp förstod vem jag skulle varit kär i om jag följt serien. Den längste, manligaste mörkhåriga (utländska?) killen. Ingen aning om vad han heter så jag kan inte bild-googla honom.

Nu ska bara lyssna på när Marcus Öhrn sjunger ”När veckan är slut”. Sen ska dessa tramserier upphöra.

Alla mina jag.

Hur inleder man ett samtal med en person man inte snackat med på flera månader? Ciao?

Kanske borde jag köra den gamla klassikern ”ligga?”

Det är skrämmande hur många killar som tror att den repliken fungerar i praktiken.

Egentligen spelar det ingen roll. Rebecka 2.0 ska nämligen inte leva i det förflutna utan i nuet. Det tycker samtliga viktiga personer i hennes närhet är bra. Tyvärr är det just dem personerna Rebecka inte hyser vidare tilltro till eftersom de varken sett Sex and the city eller förstår vitsen med att ligga i sängen och gråta åt Pocahontas-klipp på youtube.

En annan sak Rebecka 2.0 ska göra är att sluta tala om sig själv i tredje person. Det är dock ett faktum vanliga Rebecka ignorerar.

Faktum är att när Rebecka planerar en kupp för att se till att Rebecka 2.0 aldrig kommer till makten. Hon fick idén när Gabbi sa att hon skulle åka till Bologna istället för till Florens i vår. Då blev Rebecka mycket osäker på det här med framtiden. Det förflutna kändes med ens mycket mer lockande och inte alls lika skrämmande.

Droppen som fick bägaren att rinna över var när Rebecka fick reda på att hon och Gabbi delade mer än sina drömmar om Italien. Skåneflickan och Göteborgstjejen visade sig nämligen ha ytterligare en sak gemensamt. Föga förvånande visade den saken sig vara en kille. En kille som färdats från Göteborg till Lund och däremellan förgyllt båda flickornas liv. (Förgyllt och förgyllt, han hade i alla fall hånglat med båda.) Rebecka tog det här som ett tecken på att hon var ämnad att följa med sin nya vän tillbaka till drömmarnas land.

Mer om yrken.

Jag och mina föräldrar försöker spåna fram ett yrke åt mig. Pappa använder sig hela tiden av uttrycket ”think outside the box” och mamma säger bara åt mig att inte vara så pessimistisk. ”Brinner du inte för någonting?” ”Vad drömmer du egentligen om?”

Jag brinner inte för någonting. Eller jo, absolut, men inget jobb. Jag drömmer om lycka, att gå i fina kappor med matchande hatt på storstädernas boulevarder. Ett liv där jag bjuds på champagne till frukost av min excentriska frisör och sedan spenderar eftermiddagen på ett museum varpå jag budar hem en antik kandelaber på en välgörenhetsauktion. Jag drömmer om att kunna tala spanska, italienska, franska och tyska flytande. Om att kunna inleda ett samtal med vem som helst var som helst och se hur imponerande de blir. Om att hjälpa mitt barn med läxorna och svara på alla varför-frågor. Bygga med lego, läsa sagor och göra roliga lördagsutflykter. Jag vill sommarprata i P1. Presenteras för mina idoler. Få uttrycka mina åsikter om ytligheter och viktigare ting i media.

Jag drömmer om mindre saker också. Jag drömmer om att sätta upp en tavellister runt hela lägenheten där tavlor och böcker ska få stå för beundran. Jag drömmer om att bygga om sängen till en koja med svepande tygtak och ljusslingor med gult, varmt ljus som kastar långa skuggor bland alla kuddar och filtar. Om en egen lägenhet. Om att hitta kärleken. Köpa OPIs julutgåva med tio mini-nagellack. Åka på semester med mina fina kompisar till Bologna i november. Klara mina tentor.

Det drömmer jag om och det brinner jag för. Jag önskar det till hundra procent. Men jag brinner inte för ett jobb eller en utbildning. Vem gör det på riktigt? Ingen av mina kompisar i alla fall.

Kanske är jag bara otroligt omogen och bortklemad. Jag lyckades i alla fall komma på fyra möjliga jobb som intresserar mig.

Ambassadör/diplomat. Att bo i ett palats har alltid varit en dröm för mig. Och som precis som pappa sa så är det ju ”ett riktigt glassigt jobb”. Ta emot besök av betydande personer och kungligheter. Vara representativ och tillmötesgående. Och så har man mycket tid att tillbringa på långa boulevarder i matchande kappa och hatt.

Flygvärdinna. Förutom att jag är för kort och lite flygrädd hade det passat mig. En fin uniform, inga egentliga uppgifter mer än att hälla upp kaffe och te och servera mat. Få se världen. Besöka pittoreska konditorier och flärdfulla gallerior. Beundra husfasader, konst och uppsöka alla platser jag läst om och sett på film.

Jobb på Fortnum and Mason. Tror att miljön hade gjort mig gott. Älskar London och avgudar varuhuset. Om man tröttnar på graverade te-burkar i emalj och glänsande silverbestick i sidenklädda askar kan man sticka upp till skönhetsdisken och hjälpa människor att välja mellan Diors och YSLs läppstift. Ett jobb jag hade varit perfekt för då jag äger fler läppstift och skönhetsprodukter än någon i min närhet. Dessutom finns här ett ställe där man kan dricka afternoon tea ur silverkannor och så är det julskyltat minst 3 månader om året.

Skriva för Veckorevyn. VR är inte min favorittidning. Men det är den tidning som betytt mest för mig och som speglar mina tonår bäst. Det är något magiskt med den. Ett skimmer Ebba von Sydow spred när hon var chefredaktör och som fortfarande finns kvar. Jag hade velat sitta på redaktionen och diskutera krämer, kuvertväskor och ragg. Beställa kaffe åt alla på morgonen och sedan sitta och skriva på min krönika medan modeassistenten arrangerar ett stilleben och någon har satt på sin favoritlåt på repeat. Jag hade kunnat skriva om resor, om utbildningar, om nya skönhetsprodukter, nyheter på bloggar, om killar vs tjejer, om tv-serier. Om allt som jag läser om i veckotidningar.

Ju mer jag skriver om yrken och framtidsplaner ju oseriösare blir jag. Är det irriterande? Borde jag skärpa mig och välja en trist utbildning? Sluta klaga och gnälla. Förmodligen borde jag det eftersom jag själv starkt ogillar alla patetiska ungdomar som bara klagar och inte utbildar sig eller gör något av sina liv.

Yrken

Dör av skratt. Gjorde nyss ett yrkestest och vet nu precis vad jag ska jobba med när jag blir stor.

Bäst lämpad är jag för att hålla på med kultur/media. För att citera testet ”där andra ser hinder ser du möjligheter”. Men dem måste ha menat ”där andra ser hinder ser du också hinder så du går och lägger dig ett tag”.

Jag passar även ganska bra för att bli lantbrukare. Jag älskar tydligen lugn och ro. Konstigt eftersom jag inte kan koncentrera mig på mina läxor om inte tvn eller datorn är igång. Dessutom hatade jag att jobba i ett tyst klassrum i skolan. En annan kul sak testet säger är ”Troligen funderar du på att bli fadder till ett barn eller börja skänka pengar till en hjälporganisation -om du inte redan gör det.” Alla som har fadderbarn är alltså bönder?

En sak jag inte passar som är transport. Det är däremot logiskt. Den enda transport jag skulle kunna syssla med är cykeltaxi och det slipper jag helst. Jag ska inte heller jobba med hälsa eller sjöfart. Bra, eftersom jag är den minst hälsosamma personen jag känner och hatar filmen Titanic.

Gör ett nytt test nu. Man ska svara på 66 frågor. Är du intresserad av ”att svetsa ihop saker i metall?” ”gravera texter i metall eller sten?” ”boka resor och hotell?”. Jag bokar gärna en weekend till mig själv men jag tror inte det var det dem menade. Så svaret blev nej på samtliga frågor. När jag svarat på 99 frågor råkade jag avsluta testet. Jobbigt läge eller en ödets vink?

Åh, varför finns det inga balla jobb?

Det bästa året i mitt liv aka våld och inredning

Jag läste om en tjej som precis fyllt 22 och hade världens prestationsångest eftersom hon alltid tänkt att hon skulle vara som lyckligast när hon var just 22 år. Hon hade alltid varit övertygad om att det skulle vara det bästa året i hennes liv. Så hon skrev en lista på saker att göra detta året för att maximera sin lycka. Som att se en mammut, se flickig ut för sista gången, gå på tivoli och åka till ett nytt land.

20 är redan min bästa ålder så jag behöver inte göra någon lista i år. Däremot bävar jag inför mitt 21 år. Därför tänker jag göra en lista och hålla mig strikt till den. Lyckas jag borde nästa år slå alla rekord. Att sätta upp mål är jag en mästare på men att sedan följa dem är praktiskt taget omöjligt. Men skam den som ger sig.

To do 21.

Flytta hemifrån. Ensam. Till en stad någonstans i världen. Till en liten lägenhet som är alldeles min egen.

Ge en örfil till någon som förtjänar det, något man borde göra varje år.

Sluta kolla på barnprogram. När man är 21 år är man för gammal för det. Dessutom får man tydligen en skev bild av verkligheten. Bara Wild kids och årets julkalender får jag se. (Farväl Kaspar i Nudådalen, Ebba och Didrik, Barnen på Luna, Eva och Adam, En ö i havet, Pip-Larssons, Livet enligt Rosa, Mysteriet på Greveholm, Sunes jul, Allis med is, och allt av Astrid Lindgren)

Lära mig mer italienska.

Komma på vad jag vill bli och sluta lägga till -när jag blir stor, samt inse att det inte finns något jobb som aldrig är tråkigt eller svårt.

Åka på semester själv och gå på konstmuseum, fika och gå långa promenader på vackra avenyer. Älskar att vara ensam och kunna göra precis vad jag vill.

Bli kär.

Vara utomhus minst en minut om dagen. Helst mer så klart.

Ser fram emot allting utom att sluta kolla på barnprogram. Mest ser jag fram emot att flytta och ge någon en örfil. Blir varm i kroppen bara jag tänker på det, våld och inredning lixom.

Filed under Okategoriserat | Comment (0)

Total förvirring

Jag måste ändra min bostadsort på facebook. Jag bor inte i Bologna längre. Något min riktiga vänner vet om men som mina facebook-vänner inte tycks ha koll på. En för mig (numera) obekant kille har addat mig på en bild som visar var hans vänner bor. Den är något missvisande och kommer alldeles säkert leda till förvirring. Inte minst för mitt psyke som fortfarande inte flyttat hem till Höör utan ständigt pendlar mellan olika platser Europa. Förvirring alltså. Total förvirring.

Brittsommar, päls och investeringar

Träden lyser av guld och himlen är lika blå som en fjortonårings första ögonskugga. Ljuset är gulare än någonsin och varje dag fryser mamma in en liter hösthallon och kokar äppelmos. Det är för kallt med fula shorts men perfekt väder för kjol och tunna strumpbyxor. Jag går upp extra tidigt om morgnarna så jag hinner cykla det långa hållet till stationen. Utan jacka! Och så dricker jag Coca- Cola precis som om det var sommar igen.

Jag har fått all min mormors päls, all som fanns kvar efter att jag varit hemma hos henne och lånat och plockat. Tre pälsmössor och två pälskragar. Jag ser inte klok ut i mössorna men det struntar jag i. Lite lik ett tomtebo-barn blir man. De kommer från alla möjliga platser i världen och luktar spännande. Inte precis gott, men spännande. Som gamla böcker. Jag vet att vissa är gjorda av varg, andra av mink. Vargpäls är ganska strävt. Mest tycker jag om mina otroligt lena mössor i mörkbrunt respektive grått. Jag undrar vad för sorts päls det är. Av ren nyfikenhet alltså.

Idag var jag på Nova och lämnade tillbaka mina stövlar som var för små. Jag ville byta dem mot ett annat par men dem var spårlöst försvunna. Så nu får jag börja om mitt letande. Det känns tungt. Men jag föredrar ettusenfyrahundra kronor i handen än investerade i för små skor. I och för sig investerade jag en smärre förmögenhet i ett par skyhöga pumps för ett år sedan som jag än så länge aldrig har använt. Kanske struntar jag i skor och går barfota. Jag har nämligen hittat min drömjacka. En grågrön dröm från Lexington som tyvärr går loss på knappt fyratusen kronor. En parkas-liknande jacka med löstagbart fårskinnsfoder. Med fina knappar, läderdetaljer och fickor. Men hur många timmar måste jag säga till barn att lägga undan sina mobiler och sätta sig på sin plats för att ha råd med den?

I väntan på livet

Det är svårt att veta vad man ska fylla meningslösheten med för att inte få ångest över att man slösar bort sitt liv. Hur man ska leva för att slippa vakna upp och ångra de val man gjort föregående dag.

I B vaknade jag aldrig upp och kände mig misslyckad. Kanske var det för att jag sällan vaknade helt. Eller så var det för att jag inte kände behovet av att fylla mitt liv med någonting eftersom livet i sig uppfyllde mig.

Jag har alltid tänkt att meningen med livet måste vara att leva. Att få grepp om livet istället för att göra det till ens herre och åka snålskjuts på det. En tanke som inte tål att granskas närmare.

Jag mår bäst när jag färdas med livet och inte försöker tämja det till något det inte är. Om man inte fruktar döden behöver man inga planer. Man kan alltid svälja en burk sömntabletter. Eller bara börja om.

Att börja om ger en ingen ångest, det är att stanna kvar som är svårt. Jag har börjat om allt och det har gått bra. Jag har hoppat av min utbildning och börjat på en ny. Jag har börjat på nytt i ett främmande land och skaffat mig nya vänner. Jag har avslutat alla mina romanser och inlett nya.

Folk är så rädda för att börja om. Jag är rädd för att stanna kvar och bli kvävd.

Man kan bara fylla sin egen meningslöshet. Något annat är otänkbart eftersom våra meningslösheter är ojämförbara. När jag flyttar igen ska jag fylla min med män, vin och dramatik.

Till dess ska jag bli frisk, i väntan på livet.

10 ovanor och märkliga ting.

Jag knackar mig fortfarande på ryggen tre gånger när jag råkat gå eller cykla på en A-brunn.

Jag kan inte motstå att köpa sirliga plåtburkar från Harrods eller Fortnum and Mason. Eller transparenta läppstift från Yves Saint Laurent. Trots att min budget inte tillåter sådana utsvävningar.

Jag får alltid en klump i magen när jag vita kuvert och tror att jag ligger illa till. Höga räkningar, betalningspåminnelser eller en polisanmälning?

Jag har ett läskigt dåligt lokalsinne. Om jag går ut ur ett klassrum på Ringsjöskolan och går tio meter bort i korridoren har jag ingen aning om hur jag ska hitta tillbaka till rätt klassrum.

Hur försiktig jag än är lyckas alltid tappa de mest ömtåliga ting så som mobiltelefoner, datorer och porslin. Allting jag äger har repor eller sprickor.

Jag bara måste tända ljuset och kolla mig i spegeln det första jag gör när jag går in på en toalett. Men bara i en mikrosekund, sedan får jag göra vad jag vill.

Ungefär var fjärde månad strejkar min kropp och mitt magsår gör mig förlamad  i en vecka.

När jag är deppig köper jag alltid presenter till mig själv och eftersom jag är det titt som tätt är jag alltid relativt fattig.

Varje söndag letar jag febrilt i morgontidningens bostadsbilaga men mer än så anstränger jag mig inte för att hitta en lägenhet, trots att det är det längtar efter mest.

Ibland  kan jag inte hindra mig från att tjuvläsa de sista sidorna först. Särskilt inte om jag har hört att boken är sorglig, då måste jag ta reda på om någon dör för att slippa en traumatisk upplevelse.