Detektivlekar är för barn

Att leka detektiv när man är över 13 år gammal är en dålig idé.
För det första är motivet sällan ädelt. När man var liten försökte man avslöja skurkar och banditer och om inga sådana fanns att tillgå smög man på lillebrorsan. Nu koncentreras spaningarna istället på personen man är intresserad av.
Innan man hunnit sätta igång känner man sig lurig och tänker ”ha, ha, jag är allt bra smart jag” men det dröjer inte länge innan man känner sig aningen mindre stursk. Även om det man hittat bara är strunt så känns varje liiiiiiiiite för snäll fb-kommentar åt någon av det motsatta könet som ett direkt hot.
För att inte tala om de personliga meddelandena. Är man dum nog att läsa någon annans meddelanden får man igen dubbelt upp. För även om han bara skrivit ”hej, vill du ta en kaffe med mig imorn” så känns det som en kniv i hjärtat. Och inte är det lönt att kolla upp alla hans vänner och sortera ut vilka som är lite för snygga för att få umgås med honom på tu man hand, för vad kan man göra åt saken?

Nej, det är dumt att leka detektiv. Ändå är det något man (jag) gör av ren rutin. Något positivt fick jag i ändå med mig i form av denna låten:

Men jag behöver lyssna på den minst 23 gånger för att det ska uppväga hur extremt osmart mitt detektivarbete var.

Den här varningen är inte alls riktad mot er utan enbart mot mig själv. Jag vet nämligen att ni har mer vett än att leka barnlekar vid 20 års ålder. Jag behöver dock påminnas kontinuerligt för ibland vill femåringen inom mig busa och testa hur långt man får gå. Den femåring som enligt Hannah innehar mer än 30 (40?) procent av min personlighet. Med det kan jag bara instämma.

test Filed under Okategoriserat | Comment (0)