Det blir en baggis!

I kväll är det Models night på Chalet. Models night är något jag och Reena har uppfunnit själva. Det betyder helt enkelt att killarna ska vara skitsnygga. Nu är det bara att hoppas på att dem har fattat konceptet. Det hade dem förra veckan så  idag är vi mycket förväntansfulla. Själva har vi bara ett mission inför natten. Att bli vansinnigt berusade. Vi ser optimistiskt på vårt uppdrag. Det är en bagatell.

Detektivlekar är för barn

Att leka detektiv när man är över 13 år gammal är en dålig idé.
För det första är motivet sällan ädelt. När man var liten försökte man avslöja skurkar och banditer och om inga sådana fanns att tillgå smög man på lillebrorsan. Nu koncentreras spaningarna istället på personen man är intresserad av.
Innan man hunnit sätta igång känner man sig lurig och tänker ”ha, ha, jag är allt bra smart jag” men det dröjer inte länge innan man känner sig aningen mindre stursk. Även om det man hittat bara är strunt så känns varje liiiiiiiiite för snäll fb-kommentar åt någon av det motsatta könet som ett direkt hot.
För att inte tala om de personliga meddelandena. Är man dum nog att läsa någon annans meddelanden får man igen dubbelt upp. För även om han bara skrivit ”hej, vill du ta en kaffe med mig imorn” så känns det som en kniv i hjärtat. Och inte är det lönt att kolla upp alla hans vänner och sortera ut vilka som är lite för snygga för att få umgås med honom på tu man hand, för vad kan man göra åt saken?

Nej, det är dumt att leka detektiv. Ändå är det något man (jag) gör av ren rutin. Något positivt fick jag i ändå med mig i form av denna låten:

Men jag behöver lyssna på den minst 23 gånger för att det ska uppväga hur extremt osmart mitt detektivarbete var.

Den här varningen är inte alls riktad mot er utan enbart mot mig själv. Jag vet nämligen att ni har mer vett än att leka barnlekar vid 20 års ålder. Jag behöver dock påminnas kontinuerligt för ibland vill femåringen inom mig busa och testa hur långt man får gå. Den femåring som enligt Hannah innehar mer än 30 (40?) procent av min personlighet. Med det kan jag bara instämma.

Jag och mina barn.

Idag har barnen förföljt mig, fysiskt och psykiskt.

Jag kan med 100 % säkerhet säga att jag hyser ett starkt ogillande mot den lilla killen som ibland får för sig att skika så högt han kan på sina kompisar. Konsertljud, radioinspelningar eller demonstrationer -inget går att jämföra med detta lilla barn.

Ett mycket trevligare barn är Charlie Schulman. I alla fall stör hon mig inte ett dugg. Det kan bero på att jag endast har bekantat mig med henne via hennes föräldrars bloggar. Hon är bedårande söt och verkar till på köpet vara smartare än andra barn i sin ålder. Hon verkar faktiskt rätt gammal för bara vara något år. Idag har jag ägnat mig åt att läsa igenom hela bloggen Att vara Charlie Schulmans pappa. Det var en blogg helt i min smak. Ibland tror jag att mina hjärnceller är aningen avdomnade då jag inte för min vildaste fantasi kan förstå varför jag dras till dessa familjelivsbloggar.

Nästa barn att förundras över är Reenas ofödda dotter Cabala. Okej, hon finns kanske inte på riktigt men hon är alltid närvarande i mina och Reenas samtal. Baby Cabala är trots att hon inte existerar (eller gör hon det?) förutbestämd att vara en flicka. Om hon finns så ska jag och Reena flytta hit för gott, bli hemmafruar och gå omkring i parken med våra barnvagnar. För jag kommer givetvis också bli gravid om hon är det. Vi ska snacka om vårt gamla singelliv  som galna mansslukorskor och gå på dubbeldejter med våra män. Mys.

Det fjärde barnet är ironiskt nog jag. Idag har jag nämligen betett mig precis som ett barn. Druckit cola istället för kaffe, sovit middag och gått runt med mitt broderade lila diadem. Jag har även klippt av ärmarna på en tröja, och ätit 50 tic tac. Nu räcker det med att jag dricker mjölk med sugrör för att jag ska få tillåtelse att gå om dagis.

Det allra sista barnet jag förföljs av är mitt eget. Egentligen finns inte det heller men jag tänker ofta på det. På senaste tiden har jag blitt mer än lovligt bebiskär. Särskilt när mina vänner är barnahatare. Tji fick jag som trodde att alla ville ha barn ”nån gång” i livet. Alla utom Julia då förstås. Ofta drämmer jag om en egen liten familj att ta hand om och bli ompysslad av men med tanke på min extrema själviskhet, omognad och mina humörsvängningar känns det inte så aktuellt. Faktumet att jag inte har någon utbildning, något jobb och fortfarande bor hemma spelar också in. Men om jag träffar en kille med egen lägenhet, blir vansinnigt kär och vinner en stor summa pengar kör jag nog ändå. För utbildning kan man alltid skaffa sig på vägen och jobba har jag ingen lust med. Barnslig och hetlevrad kommer jag nog alltid att vara så det är lika bra att jag inte ser det som ett hinder.

Okej, insåg precis att det där om att vinna på lotto och att inte vilja jobba nog inte får mig att låta som en särskilt sympatisk blivande mamma. Men kom igen, man måste få drömma! På tal om att drömma är mina senaste namnförslag på mitt framtida barn alldeles förskräckliga; Lorenzo eller Molgan. Jag hatar egentligen namnet Lorenzo, det låter som en hjärndöd gym-kille som knappt klarar skolan och dessutom har noll respekt för tjejer. Och låtsasnamnet Molgan är inte mycket bättre.

Summa summarum, barnen  finns ständigt vid min sida. Galet jobbigt och väldigt mysigt.

Mitt histrioniska jag

I morgon lämnar jag Bologna för Rimini. En dag på stranden är precis vad jag och Reena behöver. I Bologna lämnar vi kvar:

-Tre asläskiga mördarhundar.

-En Gucci-modell, en pokerspelare och ett creep. Aka the hottest men we’ve ever seen.

-Sydamerikas sliskigaste slisk.

-Ett dussin flirtiga bartendrar.

-Våra ofödda barn.

-Mitt livs stora kärlek.

Rehab är nog exakt vad jag behöver. Därför tog jag mig nyss friheten att ställa diagnos på mig själv. Denna stämmer rätt bra:

Histrionisk personlighetsstörning -en personlighetsstörning som involverar ett mönster av orimligt stora känslouttryck. Personerna är dramatiska, livliga och flirtiga. De kan vara olämpligt sexuellt provokativa och uttrycka starka känslor med en impressionistisk stil.

Symptom:

-Orimligt dramatiskt beteende med uppskruvad visning av känslor.
-Olämpligt förföriskt framträdande eller beteende.
-Ett behov av att vara centrum för uppmärksamhet.
-Låg tolerans för frustration eller fördröjd tillfredsställelse.
-Benägenhet att tro att relationer är mer intima än de egentligen är.

Spontan rektionen efter att ha läst detta:

”Rebecka, ta det lugnt! Du är INTE överdrivet dramatiskt. Du tycker bara om att apa dig och stå i centrum, det är inte en sjukdom. Det är INTE ditt fel att du tvingas kasta drinkar på killar, ge dem örfilar eller börja gråta mitt på en fest för att de är dumma i huvudet. Det är INTE fel att flirta, ständigt vilja vara smartast och roligast. Det är helt naturligt. Det är INTE konstigt att dansa på högtalare och kyssa 11 killar på Chalet, det är bara en kul grej. Läs själv kriterirna för diagnosen och se hur lite de stämmer överrens med dig.”

Diagnostisering:

-Självdramatisering, teatraliskt beteende och överdrivna emotionella expressioner.
-Lättpåverkad av omständigheterna eller av andra personer.
-Utplanat och labilt känsloliv.
-Konstant sökande av spänning och aktiviteter där atienten är i centrum för uppmärksamheten.
-Olämpligt förföriskt beteende

Spontan reaktion efter att ha läst detta:

”Herregud. Jag är en extremt teatralisk person, det tycker till och med mina föräldrar. Mitt alias här är Drama queen. Jag bölar efter minsta motgång, jag blir förälskad på två röda sekunder. Jag ÄR labil och har hemska humörsvängningar. (Jag söker alltid efter spänning men det beror på att jag är skytt så det räknas inte.) Jag har alltid varit extremt förförisk och flirtig.”

Okej, nu försöker jag verkligen hitta en personlighetsstörning som passar in på mig men erkänn att jag ändå är rätt kvalificerad?

Flickkärlek

Mina tre bästa vänner just nu:

Stacey Kent, för hon är alltid där. Till och med klockan fem på morgonen när jag bara gråter och tycker synd om mig själv. Hysteriskt sorgligt, mest för att jag slösar mina sov-timmar på en pojke. Å andra sidan, om han är mitt livs kärlek har jag all rätt att sörja för att han beter sig som en elaking.

Reena. Min söta älsklingsflicka som gör att jag skrattar när jag egentligen vill gråta. Reena som drar med mig ut varje kväll, gör mig fnittrig och får mig att skratta bort alla kvällar. Dessutom tycker hon att jag är minst lika skrattframkallande och berättar varje dag om mina hyss eller felsägningar för sina vänner hemma i England. Utan henne hade Bologna inte alls varit lika kul. Hon är mitt lyckopiller, min kompanjon och världens bästa killmagnet. Och hos henne får jag klaga hur mycket som helst, dessutom kommer hon med bra råd och förnurliga förslag. Och så förstår hon precis, hon dömer varken för hårt eller säger precis vad jag hon tror att jag vill höra.

Hannah som skypar med mig nästan varje dag. Och som alltid gör att jag förstår att det faktiskt är rätt bra att vara i Bologna jämfört med i skåne, trots killproblem. Hon är min lilla svenska ö i ett stort italienskt hav och uppdaterar mig alltid om vad som händer hemma, vad hon äter (mycket intressant tycker jag) och om de senaste intrigerna i Skilda världar. Jag tycker gott att hon kan komma tillbaka till mig och det tycker nog hon också.

Men den främsta anledningen att jag tycker om dessa tre flickor är (förutom att dem är helt fantastiska personer alltså) att dem har tid för mig och pallar med mig. Med dem är prattiden just nu (alltid?!) uppdelad 70-30 till min fördel. Jag måste lära mig att världen inte kretsar kring mig. Jag jobbar på det, lite sådär inaktivt i och för sig.

I väntan på ett paradigmskifte

Om man hade kunnat gråta sig till döds hade jag antagligen varit dränkt nu. Fy vilken jobbig dag, timmarna har hasat sig fram.

Tur att jag har Stacey Kent.

Svar till Tor: Schulman är inte patetisk.

lite barnsligt

Det var länge sedan man hörde orden pokéboll, syster Joy och åskstöts-attack. För att inte tala om hejdå-ropet ”det verkar som om Team Rocket drar iväg igen”.

Men två Pokémon-avsnitt räckte. Sedan gick jag över till att kolla på Totally Spice.

Jag har ett jobb! Typ.

Något som stör mig är att folk tror att jag verkar ha någon form av semester här i Italien. Jag har faktiskt ett jobb. Jag är en seriös bloggkritiker. Dessa bloggar följer jag dagligen:

1. Blondinbella
2. Ebba von Sydow
3. Underbara Clara
4. Hana Pee
5. Linnea Rask
6. Egoinas värld
7. Amy von Sydow
8. Nio till fem
9. Shecity
10. Elsa Billgren
11. Enough is enough
12. Hallonsemla
13. Sixteendays
14. Englas Showroom
15. Alex Schulman
16. Amanda Schulman
17. Cimon Lundberg
18. Legobloggen
19. Flest skor vinner
20. Angelicas Closet
21. Frida Fahrman
22. Passion for baking
23. Viktoria Törnegren
24. Chloé Schulterman
25. Vicktoria
26. Fanny Staaf
27. Beleza
28. P’ssion
29. Miriams Kafferep
30. Söta saker

Varje blogg kräver ungefär två minuters läsning om man går in på den två gånger om dagen vilket jag gör. Jag slösar alltså två timmar om dagen, var eviga dag med att läsa om andras liv. Det blir 730 timmar om året, alltså 30 dygn… Om jag inte gjort en katastrofal miss à la SD.

En labil humor-blogg

Genom min blogg får jag reda på hur folk ser mig. Det är vansinnigt roligt och lite skrämmande.

1. Det konstigaste med min blogg är att folk* ibland tror att det är en humor-blogg. Eller nja. Men folk säger att jag skriver ”kul”. Jag blir alltid lika chockad. Jag är faktiskt inte rolig, jag försöker bara få lite perspektiv på världen. Det kanske låter kul när jag beskriver mina problem och klantigheter men jag lovar er, när jag skriver om dem är jag dödligt seriös. Varför förstår ni inte att jag är en genial skribent som försöker skriva om viktiga saker? Detta gör mig orolig. Jag som så gärna vill bli respekterad och beundrad. Var är mitt nobelpris i litteratur?

2, Kompisarna som läser min blogg anklagar mig för att vara labil. Labil och schizofren. Jag vet att jag har ganska kraftiga humörsvängningar men så farligt som det verkar vara i bloggen är det inte. Jag uppdaterar nästan enbart om det hänt något speciellt så antingen är jag överlycklig eller riktigt låg. Allt mitt i mellan är för tradigt att nämna. Inte för att jag är i ”mitt i mellan moodet” särskilt ofta. Då är jag hellre lite labil.

*folk och folk, ni förstår att jag menar mina 10 läsare.