Den som frågar får svar

Nu har jag ringt Reena och gråtit i telefonen. Hon är bäst. Men jag önskar det var enklare att ringa mina kompisar i Sverige. Även om dem sover nu.

Jag gör det näst bästa. Jag sätter på min bästa spotifylista och aktiverar random-funktionen. Sedan ställer jag frågor och spotify svarar genom att spela en låt.

-Kommer jag och V träffas en fler gånger i Bologna?
I’m gonna wash that man right outta my hair. Så det verkar ju inte så troligt.

-Kommer jag och V någonsin träffas igen?
The times they are a changin’ . Jag vet, och jag antar att det är ett nej.

-Är V kär i mig?
This can’t be love. Okej, tydligare än så blir det inte.

-Kommer jag någonsin bli lycklig?
Coming down cold. Negativt alltså.

-Kommer V säga förlåt i morgon?
Like a rolling stone. Hmm, första svävande svaret. Men jag tror det betyder att han kommer att göra det.

-Är det verkligen säkert att det är slut mellan mig och V?
Requiem 1968. Requiem betyder vila och är musikstycket som inleder och avslutar en begravning så jag antar att det betyder att vårt förhållande är dött.

-Även om V inte är kär i mig tycker han vell om mig?
Sunrise. Ja, han tycker om mig.

-Kommer jag att gråta mig till döds?
All day and all of the night. Jaha, tack för tydligheten.

Jag vet att det här ser riggat ut. Men jag har inte fuskat ett endaste dugg. Och jag har bara ställt frågotna en gång, jag har inte ens försökt göra liknande frågor genom att byta ut orden. Och det är inte en låtlista med enbart sogliga låttitlar. Den innehåller exempelvis Kiss me, Sarà perché ti amo, I only wanna be with you, Take on me, Piece of my heart, That’s amore, P.S I love you, Ti amo, Baby love, In my heart, Come a little bit closer..

Så det här är ju alldeles, alldeles givet. Om detta stämmer är spotify gud. Jag hoppas innerligt att så inte är fallet, ateist som jag är.

Jag ger upp

Han ringde precis. Klockan två på natten. Han lät rätt full, först kände jag inte ens igen hans röst.

Han sa att jag var en speciell tjej, inte lik någon han någonsin träffat. Att han älskade att vi delade samma litteratur- och musiksmak. Att han gillade mig så mycket och hade haft en fantastisk tid med mig. Men att jag är från Sverige och han är från Calabrien. Det gick inte ihop, jag skulle ju hem.  Detta var sista gången vi skulle höras. Någonsin. Jag lägger på nu, hej då.

Tack.

Så jävla in i helvete INTE din jävla idiot. Man ringer för fan inte tjejen man legat och pussat i nacken för två dagar sedan för att dumpa henne klockan två på natten. Onykter.

Och man klickar inte henne när man hör att hon gråter.

Happily never after.

Förutom Gossip girl har det varit en normal dag.

Jag har gått en två, tre timmar lång runda i stan och besökt massor av affärer och caféer på vägen.

Jag har ätit middag med Reena. Vi drack vin och skrattade åt dansande kypare och läskiga våldtäkts-hundar. Vi avslutade kvällen med varsin Mcflurry som vi intog på ett regnigt torg där vi fick vårt alldeles egen gitarrkomp som bakgrundsmusik medan vi diskuterade sjukdomar och dumma saker man gör när man är kär. Vi filosoferade vitt och brett och insåg att det var bäst att gå hem och lägga sig efter att vi suttit och diskuterat möjligheten att vi inte fanns på riktigt utan bara var figurer i varandras fantasi. Klockan var då ett och vi enades om att gå och lägga oss i rimlig tid.

Jag har fått oförklarligt många ciao bella ropade efter mig vilket jag hanterade genom att bränna en av männen med en cigarett. Givetvis av misstag, men ganska tillfredsställande ändå.

Jag har snackat med min prins om ditten och datten och samtidigt som vi pratade kunde jag inte låta bli att googla bröllopsklänningar. Det nämnde jag naturligtvis inte för honom. Jag vill ju knappast ge honom en hjärtattack. Han var lika gullig som vanligt och verkade ytterst nöjd med att få tag i mig och då få en ursäkt för att ta en paus i allt plugg.

Jag har tagit en världslång dusch på säkert en halvtimme, vilket är mitt rekod här. Fönat håret glansigt och målat naglarna rubinröda. Ren och fräsch är jag allt för sällan. Det tar nämligen inte mer än två minuter förrän man smutsat ner sig i denna staden. Det har i och för sig att göra med hur mycket tid vi spenderar utomhus, i parken och på diverse dansställen.

Jag har lyssnat på 10 avsnitt av Cristina Bergs och Daniel Breitholtz podcast och gått omkring och lett som en fåne. Som om jag inte sticker ut tillräckligt mycket som det är.

Men mer än så har jag inte gjort. Ändå är klockan halv 6 på morgonen och jag har varit vaken sedan klockan 10.

Var all tid tar vägen? Jag har en skrämmande känsla av att den går åt till att sitta på sängkanten och drömma sig bort i tankarna. Mina tankar vandrar alltid så långt. De kan börja med något helt normalt och sedan sluta i något fullkomligt avlägset flera tusen mil borta. Det har min mamma alltid sagt till mig. Dock är vi inte överens om huruvida det är positivt eller inte.

Dagens tröst var att jag insåg att jag i varje fall skulle komma hem samtidigt som sommarlovsmorgon började. En liten tröst men allt så viktig. Jag kommer sitta klistrad med min varma choklad framför tv:n.

WTF

Jävlar. Reenas pappa tänker döda Blair, Charlie är ett psykfall och herre gud. Detta är FÖR läskigt.

Vansinne.

Det är upp- och nervända världen här. Alltså inte så mycket i Bologna som i mitt rum. Och då syftar jag inte bara på kaoset i form av kläder och prylar slängda överallt utan på kaoset på min datorskärm.

Jag har ägnat natten åt de senaste timmarna åt att kolla på Gossip girl. Det är så fruktansvärt fängslande och nervkittlande. Blair är förlovad med en prins, Daniel dejtar Serenas läskiga kusin och Lily har angett sig själv för polisen. Men inget av det är lika hjärtskärande jämfört med vad Chuck går igenom. Hans hjärta har gått itu i och med Blairs svek och han är illa ute både psykiskt och fysiskt. Stackars älskade pojk. När han slog handen genom ett fönster så glassplittret slog upp ett sår på Blairs kind grät jag innan såret ens börjat blöda.

Vad i helvete. Chuck och Blair hör ihop som mjölk och obojpulver, som rosa och orange som och Jake och Brett. Jag klarar inte fler seperationer. Samtidigt älskar jag när dem är olyckliga och jagar varandra. Och Chuck är som allra mest attraktiv när han är elak, onykter och vansinnigt olycklig.

Dagen är kommen

Snart är det dags för Big brother finalen. Jag är den enda i min vänkrets som följt dårskapen. Jag förstår inte varför folk är så negativt inställda till sociala experiment i dokusåpaform. Jag kollar i och för sig mest på det eftersom jag tokgillar Peter. Peter är en 33-årig kock från Göteborg som alltid säger vad han tycker men har betydligt fler hjärnceller än de flesta av sina medtävlande.

Nåja, just nu sitter jag och taggar inför finalen som sagt. Jag har laddat med cola och chips, byggt en installation av kuddar så jag ska sitta skönt och stängt av mobilen. Jag tar rätt seriöst på det här.

Ändå känns allting inte helt hundra, jag har blivit lite melankolisk. Kanske är tillhör jag inte världens allra lyckligaste människor ändå.

Jag vill inte att Big brother ska ta slut. Folk rycker på axlarna och säger att den inte är på riktigt. Det kommer flera säsonger. Men det här var min första säsong. Sedan går det alltid utför. Så var det med Paradise Hotel och Wild kids.

Det är samma sak med med livet. De nya säsongerna är aldrig lika bra som de gamla. I stället måste man vänta på en ny serie. Det betyder att en ny italien-säsong inte är att tänka på. Och nej, jag har inte varit här två gånger. Jag har varit här en gång, med en semester i mitten. Som när en serie tvingas brytas i några veckor för ishockey VM.

Jag är inne i min slutfas nu. Vill jag gråta är det bara att tänka på flygplan. Jag behöver inte ens se sista scenen i Pocahontas. Men jag vill inte gråta. Jag ska bara tillåta mig själv att gråta i kväll. Sedan får jag vänta till dess att jag är tillbaka i Sverige.

Julia frågade mig igår vilka ställen jag ville säga hej då till. Som om jag skulle dö och var tvungen att säga farväl.

Jag ska säga farväl till:

-Julias lägenhet. Där vi har hängt i timmar.
-Via Rilto 1. Felicitys lägenhet och mitt förra hem.
-Via santa Catherina 49. Vincenzos lägenhet och det bästa stället i hela världen.
-Cabalacafé. Vår favoritbar.
-Zero51. Näst bästa baren.
-Lord lister. Måndagsbaren.
-Café Parigi. Shotbaren med världens äckligaste shot för 1 euro.
-Den irländska puben. Där vi druckit öl och kollat på fotboll. Och killar.
-Båda caféerna på Piazza M. Mina solskenscafé där jag läst böcker nästan varje dag.
-Café itit. Mitt starbucks.
-Caféet på via santa stefano där jag skriver mitt sommarprat.
-Caféet utanför lab16 där jag dricker kaffe ur coctailglas.
-Giardini Margherita. Bästa parken.
-Coin. Där jag spenderat timmar.
-Chalet. Världens bästa klubb.

Fast jag vill inte säga hej då. Inte till Bologna och inte till Big brother.

Nu börjar finalen, början på slutet.

Sarà perché ti amo.

Jag måste vara en av världens lyckligaste människor. Det blir så ibland.

Jag har flera dussin fladdrande fjärilar i magen och det känns som om hela jag är gjord av älvguldstof. Ni vet de som får barnen i Peter Pan att flyga.

Jag har haft ett helt underbart dygn.

Det började i går morse när jag gick till marknaden och köpte halsbandet jag spanat in och velat ha sen ett halvår tillbaka. Sedan gick jag och satte mig i solen på mitt favoritcafé och drack cola och lattte macchiato samtidigt som jag skrev nio vykort. Glittriga vykort som är på väg till er. Sedan gick jag till Julia och vi drack te och åt hembakade kakor, målade naglarna och testade olika yogaställningar. Plötsligt öppnade himlen sig och det började spöregna. Det åskade och blixtrade och blev galet uppspelta och sprang till fönstret och ställde oss med utsträckta armar och samlade vatten i våra glas. Jag chattade med V och han bjöd in oss på fest, kvällen och regnet till ära. Efter några timmar gick jag hem och åt jordgubbar samtidigt som jag såg det senaste avsnittet av Barnen på Luna. Det var så gulligt och roligt att jag skrattade rätt ut och efter ett tag knackade Mark på dörren för att kolla att allt stod rätt till. Jag förklarade, men han förstod inte riktigt det geniala i barnprogrammet. Efter det var det dags att göra sig redo för att gå ut och jag fick en gigantisk lyckoklump i magen, helt utan anledning. Jag gick tillbaka till Julia och vi drack egenkomponerade jordgubbsdrinkar. Klockan elva mötte vi upp Reena och hennes tjejkompisar som är här på besök för några drinkar på Cabalacafe. Jag och Julia lekte musikal och smet iväg och åt pizza framemot ett-tiden och sedan tog vi en taxi till Chalet. Mitt andra hem. Alla mina bartender-kompisar var där och det kändes fint att vara någon som alla kände. Vid stängningsdags tog jag och Reena en taxi till Vincenzos lägenhet. Där hade de festat sedan länge och en av hans kompisar frågade om ”jag inte skulle sakna min pojkvän?” när jag åkte hem. Efter ett tag drog dem och då beordrade Reena Vincenzo att laga mat till oss. Så klockan sex på morgonen blev vi serverade pasta med röd pesto- och svampsås. Jag har helt klart lyckats välja Bolognas bästa kille. Sedan satt vi och snackade och lyssnade på italiensk musik. Vid halv åtta gick vi och la oss. Jag använde V som kudde och sov gott hela ”natten”. Han sov dock inte ett dugg men det gjorde inte så mycket för han låg och kramade mig istället. På ”morgonen” låg vi och myste,viskade hemlisar och lyssnade på en hel cd-skiva. Det var en evighet sedan jag lyssnade på en riktig cd. Vid två gick vi och väckte Reena som somnat på soffan. Hon var mer eller mindre död men vaknade efter att jag gått och hämtat ett glas mjölk åt henne. Jag och Reena måste vara de enda över 15 år som är vansinnigt förtjusta i mjölk. V försvann in i duschen och jag och Reena passade på att diskutera hans förträfflighet. Sedan gick vi hem i strålande sol.

Det är svårt att sätta pricken på vad som var så härligt med detta dygn men det är nog dem små detaljerna. Som att jag och Julia låg upp och ner i hennes säng med benen mot väggen och pratade om hur konstigt det är att vi hittade varandra och hur mycket vi tycker om varandra fast vi är synnerligen olika. Eller som när jag och Reena träffade mannen till hennes framtida barn och dog av en enorm fnissattack. Eller så är det för att jag och Julia hoppade i vattenpölar och sjöng hela Bella, La gatta och Volare fast folk kollade på oss som om vi var mentalt efterblivna. Eller för att vinet på Cabala var helt suveränt. Eller för att Reena målade mina läppar med det finaste läppstift jag någonsin sett.

Allt det är nog en stor faktor men den absolut största anledningen till mitt lyckorus måste ändå vara min pojk. Det första han gjorde när han såg mig var att le sitt allra största leende och sen släpade han in mig på sitt rum och stängde dörren och så kramades vi flera minuter. Han lät mig berätta om HELA min kväll utan att avbryta (något som tog ungefär en miljon minuter eftersom jag är så dålig på att berätta historier när jag är alkoholpåverkad). När jag sa att det var kallt gick han upp ur sängen och stängde alla fönster, slog av fläkten (fast han inte får det för tjejen han delar lägenhet med), gav mig hela täcket och låg och kramade mig extra hårt. När jag frågade vilka som hade spelat gitarr hela morgonen sa han inte att jag var rubbad för vem fan skulle göra det klockan 8 på morgonen utan nöjde sig med att säga att det nog bara var i min fantasi. Och när jag satte på hans favoritlåt jättehögt så att han skulle höra medan han var i duschen ropade han att jag var helt underbar.

Ännu mer gull.

RÖSTNING!

Jag kom på en ny regel. Jag får inte ljuga på bloggen. Fast det gör jag ändå, för syns skull. Ni tror säkert att jag kryddar mina historier lite extra ibland men så är inte fallet. Istället censurerar jag ofta bort de smaskigaste detaljerna. Onödigt tycker ni som anser att jag i så fall borde censurera bort mer.

Fast om ni vill kan jag givetvis skriva om de sjuksate, konstigaste, äckligaste sakerna som än så länge hänt i Bologna. Vi kör en omröstning!

Ni får ett dygn på er att lämna en kommentar, för eller emot.

Är ni redo för lite sex, drugs and rock’n'roll? Eller är ni nöjda med mjölktandsmössen, tic tac och gullungelistor?

På gatan där jag bor och nattens bravader.

Min enda regel på gällande bloggen är att inte blogga full. Den bryter jag mot ibland. Som just nu, klockan halv fyra på eftermiddagen

En riktigt bra känsla är den precis mellan fylla och bakfylla. Jag är så full att jag gör ogenomtänkta saker som att snacka killar med V på extremt knagglig italienska, lyssnar på samma låt om och om igen på hög volym fast alla är hemma och berättar vilka som är kära i vilka för folk som egentligen inte borde få veta. Men ändå så nykter att jag tvättat bort gårdagens smink och känner att jag börjar bli hungrig.

Man kan säga att vi klarade gårdagens mission utomordentligt. Men models night, knappast! Dock väldigt roligt ändå. Och faktumet att jag, Reena och Julia hittade en bartender på zero51 som vi alla tre hade kunnat tänka oss att gifta oss med är otroligt. Ännu konstigare är det att vi stötte på honom på Chalet mitt i natten. Och att vi pussades är nog det konstigaste av allt. Ändå är det här den mest logiska historien från gårdagskvällen. För vilken logik finns i att ta foton på gigantiska tekoppar, låta en vansinnigt berusad tjej sminka en klockan 4 på morgonen, skicka ”jag saknar dig”-meddelanden till folk man går bredvid, försöka få killar att bjuda på drinkar genom att berätta hur korta dem är (sjukt, men det funkar. Här.). Och hur sjukt är det inte att killen jag snackat med under kvällen bor på min gata. Så nu kan man inte ens gå till indierna vägg i vägg med lägenheten för att köpa chips och cola utan att se fin ut.

Nu är jag enbart lite orolig för att V ska få reda på alla bravader. Hans bästis var nämligen där. Bästis är mitt ordval, inte hans. Han säger att han inte har någon bästis. Åt det säger jag tsssssssssssssssssss.

Alla borde ha en bästis. Jag har fem.