PH.

Den sjunde säsongen av danska Paradise Hotel har börjat. Första avsnittet är sett. Jag kan inte låta bli att älska det. Självklart har jag redan mina favoriter och känner mig otroligt involverad i spelet. Åh, underbara program som förgyller mina sommrar.

Champange, korta män och katthistorier.

Hm, jag kanske borde börja skriva ut flirttips?

Eller inte. Med tanke på vilka som kan besöka min blogg vore det förödande. Jag vill inte framstå som totalt dum i hela huvudet och jag vill inte bli någon man skrattar åt. Vilket man ändå gör mest hela tiden.

Well, hur ofta tänker jag taktiskt? Nej precis, så här kommer om än inte mina bästa så i alla fall mina roligaste sätt*:

1. ANFALL. Det första man gör är att scana av baren efter den rikaste killen. Det brukar vara killen som beställer in flera flaskor champange eller sprit. Därefter går man till baren och hämtar ett passande glas och sedan går man med bestämda steg fram till killen och ber honom hälla upp ett glas. De är så vana vid klängiga, beundrande golddiggers att de inte riktigt förstår vad som händer. Hur enkelt som helst!
2. Evas sjukt grymma och sjukt larviga raggningsreplik. Men effektiv är den vill jag lova. Man går bara fram till en snygg kille och frågar var han kommer från. När han svarar säger man bara ”oh…. I never kissed a guy from Italy/America/Spain eller var han nu kommer ifrån. Och vipps så hånglar man.
3. Kommentaren ”You’re really hot even if you are quite short” ger dem både bekräftelse och mindervärdeskomplex. Vilket får dem att bjuda dig på drinkar för att göra dig mindre uppmärksam. Elakt men effektivt.

*Följande sätt är inte testade i Sverige utan utomlands så om dem fungerar här har jag egentligen ingen aning om.

Ett sista råd. Sailor Moon är (tyvärr), ur raggningssynpunkt, inget samtalsämne som tar dig någonstans. Det är inte heller lego. Ur raggningssynpunkt är det även värdelöst att tävla om vem som kan namnge flest pokémon.

Men katthistorier fungerar. Verkligen.

I’m drawn to cocks

Eller var det cooks..?

Vi (jag) kommer alltid tillbaka till det där med kockarna.

Min guilty pleasure är chiclits, och min favorit heter Everyone worth knowing. Jag läste precis om den och självklart arbetar huvudpersonens stora kärlek som kock.

Jag som alltid sagt att alla killar jag faller för är så himla olika. Lögn! Jag faller ju bara för folk som har anknytning till restaurangsektorn eller krogbranschen.

Här är ett urval de killar jag varit i kollision med under det sista halvåret:

• Vincenzo har jobbat som kock. Det säger i varje fall Hannah. Jag har glömt att fråga honom men han lagade alltid utsökt mat så jag betvivlar det icke.
• Sebastian, playern från Colombia,  jobbar som kock i Rimini. Kysstes dock bättre än han lagade mat.
• Peter, min favorit i Big brother jobbade händelsevis som köksmästare. (Jag har i och för sig aldrig träffat honom.)
• The Gucci model arbetade egentligen som servitris.
• Söt-bartendern på zero51, och två av hans bartenderkolleger.
• Per Morberg har jobbat som kock på bland annat Riche och Alexandra. (Okej, jag känner inte honom heller men han tar över rollen som min stora kärlek efter Mikael Persbrandt som tog över efter Mads Mikkelsen.)
• Reenas barns far jobbar som bartender på Cabala.
• Jan, den tyska killen jag träffade under min första vistelse i Bologna var kock.
• Ken, the dream man, bartender på Cafeitino.

Vad är detta? Jag som vill gifta mig rikt, helst med någon som inte jobbar så mycket. Folk i denna branschen jobbar hela tiden och har helt omöjliga arbetsscheman.

Vid det här laget har jag lärt mig en hel massa om kroglivet. Jag vet exakt hur ytliga och fåfänga bartendrar är samt hur man virar dem kring sitt lillfinger. Jag vet hur status- och hierarki-fixerade kockar är och jag vet hur jag ska göra för att servitriser ska minnas vad jag vill ha efter endast ett cafébesök.

Men det viktigaste av allt. Jag vet precis hur det går till när de raggar. Men det håller jag för mig själv. Jag ska bevara all kunskap för senare strapatser. Här i Höör lär jag nämligen inte få anledning att plocka fram dem.

Anden i datorn.

Ni MÅSTE testa spelet med anden som gissar vem man tänker på genom att man svarar på ja- och nej-frågor. Hitintills har den listat ut att jag tänkt på Martin Granetoft i Big Brother, Reinfldt, Berlusconi, min bror och Blondinbella. Genialt!

UPPDATERING: Nu har den även klarat av Prinsessan Madeleine (lätt), Marian Keyes, Ernest Hemingway, Mikael Persbrandt, Bridget Jones,Fabri Fibra, Bradley James. Däremot visste den inte vem Lady Ashely eller Jakob i Paradise Hotell var.

Stil?

Jag håller på att få en visdomstand så jag tänkte ge er några visdomsord. Eller en visdomsfundering.

En sak jag har tänkt på är det här med stil. Bra smak och bra stil. En kultiverad smak och en förädlad stil tyder på en lite mer bildad människa. Ofta betyder det att man svänger in på en lite smalare väg och ratar det allt för kommersiella. Så är det i varje fall med musik och litteratur. Men inte med mat. Med böcker kan man vara petig men inte med maten. Folk som snöar in sig på en viss sorts musik anser jag vara mer intressanta än folk som lyssnar på allt. Men folk som bara äter samma sak tycker man spontant är rätt trista.

Jag är tyvärr lite tvärt om. Jag har en ganska bred musik- och litteratursmak men är fruktansvärt kräsen med maten. Fisk och skaldjur, kokta grönsaker, ägg, gröt, lingonsylt, falukorv och köttbullar, kokt potatis, vaniljglass, blodkorv och potatisbullar, inläggningar, stuvningar och kött med äckligt fett är jag gärna utan.

Däremot gillar jag massor av olika sorters musik och böcker. Italienska låtar, 60-70-talsmusik, klassisk musik och klubblåtar samsas med 90-tals klassiker på min mest spelade spellista på spotify. I min bokhylla trängs chiclits med klassiker, barnböcker, diktsamlingar och mina gamla skolböcker som jag helt enkelt inte kan få nog av.

Men det är klart, allt gillar jag inte. Jag lyssnar över huvud taget inte på hårdrock. Inte ens vanlig rock. Eller techno. Jag har aldrig förstått vitsen med musik som varken går att dansa till, sjunga med i eller äta middag till. Och jag skulle aldrig få för mig att läsa fantasy eller manga. Och jag är alltid skeptisk till de senaste storsäljarna. För att inte tala om Twilight, där veknar jag inte för en sekund.

Men kort och gott, jag har nog inte särskilt fin, kultiverad smak. Fast jag själv envisas med att tro det.

Läses vänligen enbart av folk som INTE gick i min högstadieklass.

När jag får idéer verkar de oftast hur bra som helst i mitt huvud, men jag genomför väldigt sällan dem. Det beror oftast på en kombination av lathet och att idéerna är näst intill ogenomförbara. Skicka in format om nya dokusåper till Tv och få dem antagna, skriva krönikor i tidningar, bygga någonting riktigt stort i lego, bjuda in mig själv som expertkommentater till olika tv-shower, ha min egen chips-butik som säljer egenproducerade chips i alla möjliga smaker, gästdesigna coctailklänningar åt en stor modekedja, bli kompis med mina manliga idoler, åka på roadtrip osv…

Nu har jag däremot fått en idé som är helt genomförbar. Därmed är den inte alls i klass de övriga.

Jag ska jämföra deltagarna i Klassträffen (tv-serien jag slaviskt följer) med mina gamla niondeklassare. Jag tror helt klart att det finns en mall som ligger som grund för alla högstadieklasser, inget snack om saken!

Dessa karaktärer figurerar i Klassträffen, och samtliga niondeklasser i sverige:

• Pratkvarnen
• Drömtjejen
• Feministen
• Datanörden
• Plugghästen
• Kickersbruden
• Glidaren
• Mobbaren
• Den fula ankungen
• Klassens snygging
• Ensamvargen
• Den präktiga
• Tuffingen
• Diplomaten
• Wannabe
• Ordningsmannen
• Fjortisen

Jag skulle även vilja lägga till Kungen och Klassens clown.

Nu till det roliga, att passa in personer i de rätta facken!

Pratkvarnen: Det borde med all rimlighet vara Jocke. Antingen minns jag fel eller så hade han rätt svårt för att hålla tyst. Det hade vell i och för sig samtliga flickor i klassen också, inte minst jag, men jag måste ändå säga Jocke. Det mesta han sa var dock rätt intelligent. Förutom när han bara skulle retas alltså. Han var rätt retig och vi rök ihop ibland. Men jag gillade killen, han tillhörde 9a:s toppstudenter.

Feministen: Åh vad jag hade velat säga jag! Men det är rätt givet att det var Lina. Hon var inte vidare lojal i sin politiska ställning (hur skulle man kunna vara det när man inte visste någonting om någonting), men oj vad övertygande hon lät när hon snackade om det hon tyckte var viktigt. När vi andra inte hade någon aning om någonting var hon alltid stensäker.

Datanörden: Svårt.. Jag visste att killarna lanade titt som tätt men så fort ordet data nämndes stängde jag öronen.

Plugghästen: Hmm.. Här blir det nog en fight mellan Elle och mig. Jag pluggade nämligen. I åttan var jag en riktig slacker men de övriga grundskoleåren ägnades åt sporadiska studier. Absolut inte lika frenetiska som på gymnasiet men i min högstadieklass ansågs jag definitivt som en av de få som ägnade fritiden åt plugg. Men Elle var vell trots allt en större stude än jag var? (Åh, jag har inte använt ordet stude på ett halvt decenium!  Härligt!) Well, tror att Elle får bära titeln.

Kickersbruden: Natalie. Enkelt val. Hon var den där tjejen som ibland var snällheten själv men som man ibland var ganska rädd för. Hon drog sig inte för att tjafsa med lärarna, hon hade altid svart kajal och svarta kläder. Hon rökte, snusade och kunde halsa öl. Läskigt tyckte lilla ultraflickiga jag.

Den fula ankungen: ? Detta ska alltså vara en person som tatt sig i kragen, växt till sig samt ändrat utseende helt och hållet och blivit en riktig heting. Mycket okart vem detta skulle vara. Jag antar att det gått för kort tid för enligt mig är vi oss väldigt lika. Återstår alltså att se.

Glidaren: Simon? Hetsade inte upp sig över saker, var trygg i sig själv (så mycket det nu går att vara det när man är 15 år gammal) passade in i alla grupper. Han tillhörde självklart de populäras epicentrum men kunde även föra sig med såväl pluggisarna, sportfånarna, tjejligan och dreggen. Utförde aldrig de värsta busen men var säkerligen med och planerade dem, var omtyckt av de flesta lärarna men smörade aldrig. En glidare alltså.

Klassens snygging: I vår klass måste det vara Fanny. Söt, blond med stora ögon. Var alltid ihop med någon av de coola killarna. Tog inte skolan på allt för stort allvar, skrattade ofta och hade många kompisar.

Fjortisen: Ärligt talat måste jag säga att vi alla var mer eller mindre fjortisar. Det är vell de flesta ungar i den åldern? Naturligtvis prickade vi in olika fjortis-egenskaper. Killarna var t.ex. de som började festa, dricka och spy. Jag och Micki skrev den utlämnande novellen Maskarnas värld om alla våra klasskompisar, folk skolkade, rökte i rökrutan, snärtade varann med nyckelband och orden lixom, typ, grymmt, lide och stude figurerade i vårt dagliga språk. Vi hade diskmedelskrig, böjde verb till braigare, sötigare och avslutade alla sms med ”pussis sötnos”, ”min ängel 4-ever” eller ”L-skar dig”. Skitsnackets tid bjöd på nya skandaler varje vecka och det är inte troligt att de hade kunnat ske om inte alla varit lika jävliga.

Diplomaten: Ruskigt svårt. Vad jag minns var man antingen gapig eller tyst. Att någon skulle kunna medla fram en generell åsikt vi alla stod för verkar ytterst otroligt.

Den präktiga: Anna? Vad jag vill minnas umgicks jag med den mer präktiga flickskaran. Riktigt präktiga var vi dock aldrig och i min skara var jag nog det i särklass minst präktiga inslaget med mina linnen urringade ner till magen och mitt ständiga idiotiska uppmärksamhetssökande. I vårt gäng var Anna nog den som skötte sig bäst. Vi andra skolkade mer, förde vidare mer skitsnack, fliratde mer och brydde oss mindre om de regler som vi var tvugna att följa.

Tuffingen: Här vill jag säga Marcus eller Sarah. Båda gillade att hävda sig och tog väldigt chill på de regler som föreskrevs dem. I Sarahs fall var det mest rebelliskt. Hon var i gränslandet och långt ifrån ett dregg. Grejen med henne var att hon själv bestämde vilka prov hon skulle göra och om hon skulle stå i rökrutan eller sitta i lektionssalen. Till skillnad från de flesta hon hängde med lyckades hon med bra det hon tog sig för, när hon väl tog sig för det. Marcus var mer en bus-tuffing. Han var ofta inbland i de hyss som försiggick på skolan. Som att sparka in ett grupprum och tvåla in samtliga skåp. Han hade inget tålamod med Lennart och Gunilla och blev utslängd ur klassrummet då och då. Men han var långt ifrån ensam. Dessutom var han ganska retig.

Wannabe: Kanske är det vårt lilla gäng som borde kallas detta eftersom vi ständigt låg efter enligt högstadiets statusmätningar. Men det var knappast så att vi försökte klättra på statusstegen. Vi var rätt nöjda med att vara helt vanliga i all vår ovanlighet.

Klassens Clown: Emil Palm, helt överlägset. Jag skrattar fortfarande till när jag tänker på hans kommentarer till Lennart. ”Jag kan också med Kandoo” och ”Lennart, var har du köpt din tröja?” kommer att sitta inpräntade i min hjärna för all framtid.

Nu orkar jag inte skriva mer, jag är trots allt sjuk.

Men jag vill ha respons! Har jag prickat rätt eller lurar mitt minne mig? Kanske är jag helt ute och cyklar men av någon anledning tror jag inte det. Jag har nämligen analyserat denna tidsperioden till leda.

Till sist vill jag tillägga att jag har skrivit detta i all välmening. Ibland framgår inte det i mina långa haranger.

SJUKT pepp!

Sjuk. I natt eskalerade det och jag kunde inte sova mer än två timmar, mellan tre och fem. Feber, snuva, halsont och en sprängande huvudvärk.

Just nu är jag ändå rätt nöjd. Jag har nämligen upptäckt en ny tv-serie. Programidén slår både Paradise Hotel och Big Brother på hästlängder.

Trumvirvel! Dum didi dum.. Och programmets namn är: Klassträffen!

1996 års niondeklass har världens ballaste återträff i Sri Lanka. De bor ihop, lever ihop och ryker ihop. Detta skulle kunna vara en av min egna största drömmar. Eller mardrömmar. Eller drömmar…
I vilket fall som helst är jag tokförälskad i serien. Tänk att få göra upp med sitt högstadie-jag, att få lite revansch för alla gången man skämts över sig själv i helt fel sammanhang.

Äh, vem försöker jag lura! Jag hade förmodligen inte gjort särskilt mycket annorlunda även om jag vetat vad jag vet idag. Jag hade fortfarande haft urringade tröjor, skvallrat och skickat lappar till mina tjejkompisar, skolkat för att hänga på bryggan och sagt ”Sluuuuuta nu Siiiiiiimon” så fort han retade mig. Möjligtvis hade jag skrotat min rosa Play boy keps och ansträngt mig lite mer på Kemin. Annars är jag rätt stolt. Jag var precis lagom dum i huvudet. Jag älskade att gå i skolan, jag sålde inte min själ till de populära, jag umgicks med de jag tyckte om och blev förälskad titt som tätt.

En sak ångrar jag dock. Att jag inte sa till en viss kille att han skulle dränka sig när han sa en ovanligt korkad sak till en av mina bästa kompisar. Men jag var tokkär. Idag hade jag dock sparkat benen av en sån elaking!

Må hända låter jag osympatisk men jag älskar att cykla.

Och så kommer gnällspiken i mig fram igen.

Nu har jag upplevt mitt första dygn i lilla landet lagom.

Lilla landet lagom är för övrigt en fet lögn. Sverige är sjukligt vackert, inte lagom vackert. Sverige är dessutom sjukligt tråkigt, inte lagom tråkigt.

Detta har hänt so far:

-Mamma och Martin har hånat min dialekt. Tydligen kan jag inte snacka skånska längre. Det känns inte som en gigantisk förlust.

-Jag tvingas dela mitt privatliv med tre människor som kallar sig ”min familj”. Eller rättare sagt, två av dem inisterar rätt mycket mer än den tredje. Martin har för övrigt en ny hobby. Hon kallas Ellinor och är vell helt okej. Men att dem legat och solat på garagetaket hela dagen är inte okej. Dem ligger nämligen precis en meter utanför mitt fönster och jag har ingen gardin.

-Jag har träffat Anja, Linnea och Bebbe. Så himla, himla fina och bra på alla sätt. Anja hade gjort fruktsallad, scones och våfflor. Mycket uppskattat. För övrigt pratade jag ungefär 90 % av tiden, mest om mig själv. Avbröt folk och berättade oviktiga historier om ingenting särskilt. Jag är inne i en fas i mitt liv där jag tror att jag är fruktansvärt intressant. Nu är det bara Hanna, Hannina och Tor kvar!

-Jag har ätit kött, estrella chips och druckit te med tesil. Och läst de 15 nummer av Cosmopolitan och Veckorevyn som kommit när jag varit borta.

-Jag har adeptat alla mina gamla vanor. Det känns så otroligt sorgligt. Som om jag inte lärt mig någonting de senaste månaderna.

För övrigt känner jag mig vansinnigt ouppskattad i Sverige. Mamma och pappa kollar på tråkig tv, Martin har kört till Ellinor och mina kompisar sover. Ändå hade det inte räckt ett endaste dugg. Jag saknar att bli visslad på. Att få komplimanger varje dag och att kramas. Samtidigt vet jag om att jag är vansinnigt dryg för tillfället. Mina dialoger blir till monologer och jag orkar inte lyssna på tjat. Jag beter mig som en diva vars liv är aningen viktigare än alla andras, vilket mamma och pappa inte är sena med att kommentera. Fast de skäller inte, de är egentligen alldeles för snälla. Tyvärr, för dem och alla som tvingas umgås med mig, har jag nu vant mig vid en livsstil som kretsar kring mig. Jag är trots allt bedårande, livsduglig, intressant, en aning intellektuell och jävligt kul.

Mamma frågar hela tiden om jag är ledsen. Jag säger nej och går in på mitt rum och spelar italiensk musik. Jag vågar inte kolla på mina bilder än. Och när Vincenzo loggar in på facebook loggar jag ut. Vi är i två olika länder. Det är ofattbart. Jag har inte ett torg utanför dörren, kompisar 300 meter bort eller barer tvärs över gatan. Och vem ska jag nu dansa med och pussa på?

Men allt är inte svårt. När jag cyklade till byn idag kunde jag nästan gråta av lycka. Vilken jävla frihetskänsla! Det gick vansinnigt snabbt, jag blev svettig och det var så skönt. Tänk att jag sanknat att cykla, det visste jag inte ens om. Det var överlägset det bästa som har hänt här än så länge. Det slog familjen, kompisarna, mitt hus & min trädgård, grönskan och alla mina saker med hästlängder vilket jag inser är helt sjukt.

Jag är tillbaka i Sverige. Jag kommer att klara mig. Och det är nog det allra värsta.

I can’t go any further then this

Jag har spelat in en film. Den är 40 minuter lång. Jag ska tävla med den på filmfestivalen i Cannes. Den är riktigt bra. En komedi tror jag, med dramatiska inslag. Filmen handlar om en tjej i Bologna som går hem från en nattklubb och berättar om sin kväll. Saken är att tjejen är lite full så hon berättar även en del annat.. Här är några smakprov på handlingen:

TRAILER:

”Och så skuttar vi tillbaka till dansgolvet där alla killarna är och börjar tokedansa. Och jag skriker med i ”se tu sei bella boinda grida ohohoo..”

”Hannah christoffersson, jag är ledsen att behöva säga det men jag är fan bedårande”

”Det är som i högstadiet när jag och Hanna strular med Martin, Jespers storebror. Först hon, sen jag, sen hon, sen jag. Och så sitter han med armarna runt om oss och han är 16 år och vi är 13. Äckligt!”

”Och efter det så spelade dem låten med Jennifer Lopez och jag ögonflirtade med den söta killen i vit skjorta, ett A runt halsen och mörkt hår. Han såg ut lite ut som Dren, vilket nog bara säger Bebbe något men då får jag vell se till att hon lyssnar på detta.”

”Och så skulle jag karata mig ut det men då råkade jag sticka armbågarna i honom. Men han får ju faktiskt skylla sig själv. Ju.”

”Jag gick upp på en scen som det lyser igenom, som egentligen är ett bord men som är som en scen. Som jag fortfarande inte förstår om det lyser in under klänningen på eller inte när man står på den. Men skit samma, vem orkar bry sig?”

”Jag luktar bara snopp på ena handen. Det känns ju bra. Not.”

”Då började en av dem stöta hiskeligt mycket på mig. Han var kortare än mig och väldigt tjock. Då kände jag två händer kring mig och jag tänkte ”fan, jag bryr mig inte, bara han hjälper mig ur detta” och vände mig om. När jag såg att det var Gucci modellen dog jag nästa och bara ”G.U.D”

Spännande va?! Jag svär, jag är född till filmstjärna. Och för första gången är jag galet nöjd med min röst. Jag tycker inte längre att jag låter som en nio-åring trots att jag låter hemskt ung. Snarare låter jag som en sexigt ung, småkorkad skånebrud. Hallå,fattar ni? Jag låter som mig själv. Jag och min röst passar otroligt bra ihop. Sug på den ni!

Rubriken? Tvåbottnad. Delvis nynnade jag på låten Meet me half way, delvis kan jag rimligtvis inte gå längre än såhär. Jag fick tre erbjudanden om bortamatch ikväll men nappade inte på ett enda. Jag tvingade mig själv från att följa med Gucci modellen hem för att röka marijuana. Jag är något besviken på mig själv men han är en av Vincenzos vänner så vad har jag för val. Och jag har vänt andra sidan till så ofta i kväll att jag skulle kunna ta värvning som lärjunge när som helst! Undrar dock om Jesus predikade ut att vända andra sidan till när det gällde kyssar? Han sägs ju ha varit positivt inställd till kärlek.

Men. I WANT YOU (plural) SO BAD, IT’S MY ONLY WISH. Så Rebecka, du har minsann varit en duktig flicka i natt. Du ska få din belöning i paradiset (paradiset=Bologna?)

Uppdatering. Handen som inte luktar snopp luktar cigarett. Men mitt hår luktar fantastiskt. Det luktar Chalet. Jag kanske klipper av det och förpackar det i en låda för att lukta på när allt är bedrövligt.

faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan.

Jag vill knarka.