A walk along memorylane och fan ta förnuftet.

Otacksam, så jäkla otacksam.

När alla andra försvinner in i framtiden tar jag en promenad längs minnenas allé. Jag får till och med hjälp av ödet. Otacksam som jag är brukar jag låta förnuftet styra. Fuck förnuftet! Inte förrän efteråt när allt återgått till det normala ångrar jag mig. Då ligger jag däremot och grämer mig i all oändlighet. Mitt liv är således fullt av oavslutade affärer. Det är både ett bakslag och en trygghet. Hur som helst, jag skulle inte vara utan dem för allt i världen. Även om dem ibland gör mig mer än lovligt bitter.

Nej, om man någon gång skulle ge sig hän? Skratta ni över frågan. Ni som oftast inte tycker jag gör annat och som tror att jag inte har förmågan att lägga band på mig. Det har jag! Jag låg aldrig med Sebastian! In your face!

Lite motvilligt.

Jag har försummat bloggen. Sedan pappa installerade office-paketet på min mac har bloggen känts överflödig. Jag som trodde att jag var beroende av att dela alla mina tankar med andra. Det har jag inte. Däremot är det konstigt nog svårare att skriva för sig själv än för någon annan. Jag slår upp synonymer och raderar hundratals ord och meningar. Godkänner inget larv. På bloggen skiter jag i sånt och kör på. Här skriver jag bara larv.

Känner mig dragen mellan bloggen och mitt privata. Just nu är dock bloggen rätt forum. Jag besitter inte många tankar värdiga att publicera annorstädes. Mina mest frekventa tankar går åt pojkar som plockar blommor. Eller rättare sagt pojke som plockar blommor. Han kisar i solljuset. Stiligt. Men det är bara en scen i mitt huvud, ett inbillat minne.

Som sagt, alla tankar av mer intelligent slag verkar ha tagit sommarlov. Därför hälsar jag mig själv välkommen tillbaka.

VÄLKOMMEN KVICKHUVUD, DET ÄR DU OCH JAG NU!

För att förtydliga, jag kommer inte skriva någon bok. Det är ett sådant där projekt som aldrig blir av, som att bygga en avbild av mig själv i lego eller börja motionera och skaffa mig ett riktigt jobb.

Farbror Melker

Ibland får jag för mig att skriva ner allt som händer mig. Jag får för mig att mitt liv skulle te sig alldeles ypperligt i bokform. Men så fort jag börjar skriva inser jag att mitt problem.

En spännande början? Absolut!
En konflikt att låta huvuddelen av boken  kretsa kring? Jodå.
En upplösning? Tyvärr inte.

Fan, jag är så jävla dålig på avslut. Livet går ju ständigt vidare. Hur gör man för att pressa in en del av det i bok? Hur vet man var man ska lägga ner när det verkar som om livet bara fortsätter?

Ett annat problem är att jag vill förlägga handlingen 60-70 år tillbaka i tiden. Gå på flickläroverk i Göteborg, bära muslinklänningar och alltid ha hatt, busringa från allmänna telefonautomater, gå på konditori och äta bakelser på lördagar, köpa för fem öre smågodis, cykla till dansbanan om kvällarna och röka smala cigaretter. Men då handlar ju boken inte om mig längre, snarare om min mormor. Och det går inte an.

Handlingen ska baseras på mitt liv och är inte så viktig. Det viktigaste kan omöjligt vara vad som händer. Det viktigaste är känslan. Man ska få känslan av att vara. Lite ”denna dagen ett liv”.

De här böckerna skulle jag ha velat skriva enbart på grund av deras grymma titlar:

1. Jag är död och kan tyvärr inte komma till skolan idag. Kunde vara titeln på mitt dråpliga liv.
2. Boken om allt. Ett uppslagsverk från förra seklet.
3. The baby Jesus Touch and feel book. Vill inte ens veta..
4. If you can’t live without me, why aren’t you dead yet? Roman om en något bitter tjej.
5. Ser mitt huvud tjockt ut i den här? Roman om en tjejs kval mellan att bära burka eller inte.
6. Cooking with Pooh. Kokbok med Nalle Puh.

Om jag någon gång skriver en bok ska jag ha Boken om allt som arbetstitel, så sno inte den. Tack.

Scen ur ett liv.

Plötsligt kysser någon en tjej från den andra gruppen men eftersom alla är berusade tar det flera minuter innan det uppmärksammas. Då bryter helvetet ut. Den kyssande tjejens partner blir vansinnig, sparkar omkull en stol i loungen och välter ovetande ner drinkar medan han gestikulerar vilt. Han känner sig sviken fast han vet inte varför, eftersom han är homosexuell har han inga sexuella känslor för tjejen. Det har han däremot för killen som försöker lugna ner honom nu. Killen som är orsaken till att den kyssande tjejen lät sig bli kysst. Hon gjorde det nämligen bara för att göra honom svartsjuk. Vilket inte fungerade eftersom den tröstande killen bara har ögon för sin partner. Hon har däremot inga känslor för honom eftersom hon är lesbisk. Och hon är minst lika upprörd över det som hänt som den homosexuella killen. Det är inte bara det att hon är allierad med tjejen som kysstes med killen från motståndarsidan, hon är dessutom förälskad i tjejen. Den kyssande killens partner är mer än förbannad. Hon har sett dem kyssas förut och ogillar det skarpt. Hon vet nämligen att det inte ligger några djupa känslor i kyssarna från tjejens sida. Hon kysser honom bara av taktiska själ och känner sig hotad för att hennes partner ska välja bort henne till förmån för sin flirt. Folk springer fram och tillbaka och anklagar varandra för det ena värre än det andra. Svartsjukan och bristen på tillit ligger som tunga, mörka moln himlen. Men i ett avskilt hörn av poolområdet sitter de sista paret. Tysta för att inte dra uppmärksamhet till sig och på det sättet bli inblandade i dagens konflikt. De är lättade över att inte vara i centrum, att fokus ligger på annat håll. På lätta fötter smyger de till sitt rum för att ligga med varandra.

(Skulle kunna vara vilken fest som helst (kom igen, det skulle det!) om man bytte ut ordet partner mot kompis. Om man förutsätter att kompisarna är otroligt svartsjuka och det är dem så klart.)

Men det är inte en scen från en fest. Det är en scen ur Paradise hotell, ur morgondagens avsnitt. Hur jag kan veta vad som kommer att hända? Lilla vän, jag har varit med länge, jag kan det här. Dessutom avslutas varje avsnitt med en snabb tjuvkik av nästa.

Jag har blivit besatt av programmet. Det blir jag varje sommar. Denna gången har det sträckt sig längre. Jag har börjat skriva dikter.

Ligger håglöst på mitt golv,
har ingenting att göra.
Väntar på att klockan ska bli tolv,
då man kan danska röster höra.
Det  går en stöt genom min kropp,
vad händer vell i kväll?
Startar datorn full av hopp,
nu börjar paradise hotell!

Ja, självfallet får ni skratta. Det bjuder jag på!

Blöt kudde och krossade drömmar.

Jag måste vara den enda som gråter till tv-serien Klassträffen. I slutet av det sista avsnittet brast det, så himla vackert skildrat. Och hopp-scenen i slutet.. Vem kan motstå hopp-scener, där alla håller varandra i handen och hoppar in i framtiden. Det är tveklöst det bästa avslutet på tv-serier.

För övrigt säger pappa år mig att inte välja en utbildning bara för att den är lätt. Han tipsar istället om jurist-, arkitekt- eller apotekar-utbildningen. Jag frågar honom varför i helvete han tror att jag skulle vara intresserad och ger honom det svar han förtjänar; Jag tänker inte i varje fall inte välja en utbildning bara för att den är creddig och svår.
Mamma tycker jag borde läsa på journalisthögskolan. En förlorad ungdomsdröm för henne som blev antagen men valde bort det. Sen tillägger att det är bra synd att jag inte är samhälls-engagerad. Jag missförstår med flit och säger att jag visst är det, jag som läser Alex Schulmans blogg, lyssnar på Filip och Fredriks podcast och dessutom följer jag svensk damtidnings blogg. Förutom det läser jag ju tidningen på nätet dagligen men det borde egentligen inte behövas.

Efter det frågar jag om mamma och pappa tycker jag pratar för mycket om mig själv. Pappa svarar inte men mamma säger att hon bara tycker det är trevligt. Pappa säger att han önskar att mina samtalsämnen skulle bli lite mer sofistikerade. Det har han och mamma tydligen önskat enda sedan den amerikanska såpan Sunset Beach förbjöds som samtalsämne vid middagsbordet. Jag hävdar att jag för in allt djup i våra diskussioner. Ingen vill lyssna, orättvist. Men vem är det som alltid tjatar om politiker och deras politik? Vem försöker styra in samtal på historia och litteratur? Vem föreslår att vi ska prata andra språk hela kvällen för att förbättra vår engelska/tyska/danska.. (Ja, jag kan danska. Att följa 7 säsonger av Paradise Hotel DK är inte helt meningslöst.) Vem vill alltid sitta kvar vid köksbordet och bli förhörd på verbböjningar, kungaätter eller fakta om klassiska kompositörer?

Ändå tycker mamma och pappa att jag bara pratar om Blondinbella, Veckorevyn och nagellacksnyanser. Orättvist. Jag som pratar om allt. När jag säger det håller dem i och för sig med. Jag pratar om allt, alltid.

Efter vår diskussion kollar mamma och pappa på Trädgårdsfredag, jag hämtar en bok och sätter mig med dem. Ljudet är högt men det är ett pris man får betala om man vill sitta med familjen. Och chipsen. Boken är bra. Den heter Pappa Långben och är en klassiker från 1912.

Halvbra fredag, halvbra liv. Dock helkass att Klassträffen är slut.

Kungligt!

Idag ska det förresten firas! Aftonbladet har gått ut med att två av mina favoriter, kungahuset och Paradise Hotel, slutligen har förenats. Kungaparet har accepterat Sofia och bilder av hur dem solar tillsammans på Kungens yacht i St Tropez sprids i rekordfart på internet. Åh.

För övrigt gifter sig Furst Albert II av Monaco, Grace Kellys son, med Charlene Wittstock imorgon! Åh.

Barn och sånt.

Eftersom jag fortfarande inte lärt mig hur man svarar på kommentarer (nån kan vell visa?) så får jag vell göra det såhär.

Japp, jag kan tänka mig att adoptera men jag hoppas väldigt mycket på att inte behöva det. Jag drömmer nämligen om små kopior av mig själv. Förkastligt och ovärdigt -ja visst. Mina mamma-kvaliteter är ytterst begränsade.

Det insåg jag ännu mer efter Linneas kommentar ”du kommer tvinga dina barn att kolla på tv med dig minst två timmar om dagen. Dem kommer att tjata om att få gå ut och leka utomhus.” Mycket sant. Men med tanke på att mina barn inte kommer att få se dubbade barnprogram kommer dem i varje fall tala flytande engelska vid en imponerande ålder av fyra år.

Ähh, mina barn ska visst få gå ut. Jag älskar ju lekplatser. Och att leka dunkgömme och att bygga kojer.

Fördelar med att få barn på den naturliga vägen:
-Man vet vilka sjukdommar som finns i släkten.
-Förhoppningsvis ärver barnet mina snillrika egenskaper.
-När man är gravid får man äta hur mycket skit som helst. Längtar!

Fördelar med att adoptera:
-Beroende på hur gammalt barnet är kanske det kan ett annat annat språk, coolt!
-Man slipper föda fram barnet.
-Barnet har en ärlig chans att någon gång bli bra på sport.

Nej, jag är inte seriös för fem öre. Förutom med att jag hade kunnat tänka mig att adoptera.

Vitamin B12 tack.

Är det bara jag som får en kick av att googla symptom på sjukdomar?  De senaste veckorna, enda sedan jag kom hem, har jag lidit av konstant trötthet. Från början trodde jag att det berodde på att jag hade så mycket sömn att ta igen men det blir bara värre och värre. Jag somnar mellan 11 och 12, vilket är ytterst ovanligt för mig. Ogillar det skarpt, jag är ju en nattmänniska.
Jaja, jag sökte på ”alltid trött” och fick tusentals träffar.
Slutsats: Antingen lider jag av vitaminbrist eller hiv. Alternativt cancer. Eller järnbrist.
Åtgärd: Besöka vårdcentralen. Måste i vilket fall som helst dit för allmänundersökning, utvärdering av magsår, gynundersökning och fertilitetstest. Hoppas slippa sprutor, usch.

Ja, fertilitetstest. Är nämligen övertygad om att jag inte kan få barn. I och för sig även övertygad om att jag har hiv, lider av delvis dövhet och av håravfall på benen.  (Det sista enbart positivt)