Blöt kudde och krossade drömmar.

Jag måste vara den enda som gråter till tv-serien Klassträffen. I slutet av det sista avsnittet brast det, så himla vackert skildrat. Och hopp-scenen i slutet.. Vem kan motstå hopp-scener, där alla håller varandra i handen och hoppar in i framtiden. Det är tveklöst det bästa avslutet på tv-serier.

För övrigt säger pappa år mig att inte välja en utbildning bara för att den är lätt. Han tipsar istället om jurist-, arkitekt- eller apotekar-utbildningen. Jag frågar honom varför i helvete han tror att jag skulle vara intresserad och ger honom det svar han förtjänar; Jag tänker inte i varje fall inte välja en utbildning bara för att den är creddig och svår.
Mamma tycker jag borde läsa på journalisthögskolan. En förlorad ungdomsdröm för henne som blev antagen men valde bort det. Sen tillägger att det är bra synd att jag inte är samhälls-engagerad. Jag missförstår med flit och säger att jag visst är det, jag som läser Alex Schulmans blogg, lyssnar på Filip och Fredriks podcast och dessutom följer jag svensk damtidnings blogg. Förutom det läser jag ju tidningen på nätet dagligen men det borde egentligen inte behövas.

Efter det frågar jag om mamma och pappa tycker jag pratar för mycket om mig själv. Pappa svarar inte men mamma säger att hon bara tycker det är trevligt. Pappa säger att han önskar att mina samtalsämnen skulle bli lite mer sofistikerade. Det har han och mamma tydligen önskat enda sedan den amerikanska såpan Sunset Beach förbjöds som samtalsämne vid middagsbordet. Jag hävdar att jag för in allt djup i våra diskussioner. Ingen vill lyssna, orättvist. Men vem är det som alltid tjatar om politiker och deras politik? Vem försöker styra in samtal på historia och litteratur? Vem föreslår att vi ska prata andra språk hela kvällen för att förbättra vår engelska/tyska/danska.. (Ja, jag kan danska. Att följa 7 säsonger av Paradise Hotel DK är inte helt meningslöst.) Vem vill alltid sitta kvar vid köksbordet och bli förhörd på verbböjningar, kungaätter eller fakta om klassiska kompositörer?

Ändå tycker mamma och pappa att jag bara pratar om Blondinbella, Veckorevyn och nagellacksnyanser. Orättvist. Jag som pratar om allt. När jag säger det håller dem i och för sig med. Jag pratar om allt, alltid.

Efter vår diskussion kollar mamma och pappa på Trädgårdsfredag, jag hämtar en bok och sätter mig med dem. Ljudet är högt men det är ett pris man får betala om man vill sitta med familjen. Och chipsen. Boken är bra. Den heter Pappa Långben och är en klassiker från 1912.

Halvbra fredag, halvbra liv. Dock helkass att Klassträffen är slut.

test Filed under Okategoriserat | Comments (2)