Må hända låter jag osympatisk men jag älskar att cykla.

Och så kommer gnällspiken i mig fram igen.

Nu har jag upplevt mitt första dygn i lilla landet lagom.

Lilla landet lagom är för övrigt en fet lögn. Sverige är sjukligt vackert, inte lagom vackert. Sverige är dessutom sjukligt tråkigt, inte lagom tråkigt.

Detta har hänt so far:

-Mamma och Martin har hånat min dialekt. Tydligen kan jag inte snacka skånska längre. Det känns inte som en gigantisk förlust.

-Jag tvingas dela mitt privatliv med tre människor som kallar sig ”min familj”. Eller rättare sagt, två av dem inisterar rätt mycket mer än den tredje. Martin har för övrigt en ny hobby. Hon kallas Ellinor och är vell helt okej. Men att dem legat och solat på garagetaket hela dagen är inte okej. Dem ligger nämligen precis en meter utanför mitt fönster och jag har ingen gardin.

-Jag har träffat Anja, Linnea och Bebbe. Så himla, himla fina och bra på alla sätt. Anja hade gjort fruktsallad, scones och våfflor. Mycket uppskattat. För övrigt pratade jag ungefär 90 % av tiden, mest om mig själv. Avbröt folk och berättade oviktiga historier om ingenting särskilt. Jag är inne i en fas i mitt liv där jag tror att jag är fruktansvärt intressant. Nu är det bara Hanna, Hannina och Tor kvar!

-Jag har ätit kött, estrella chips och druckit te med tesil. Och läst de 15 nummer av Cosmopolitan och Veckorevyn som kommit när jag varit borta.

-Jag har adeptat alla mina gamla vanor. Det känns så otroligt sorgligt. Som om jag inte lärt mig någonting de senaste månaderna.

För övrigt känner jag mig vansinnigt ouppskattad i Sverige. Mamma och pappa kollar på tråkig tv, Martin har kört till Ellinor och mina kompisar sover. Ändå hade det inte räckt ett endaste dugg. Jag saknar att bli visslad på. Att få komplimanger varje dag och att kramas. Samtidigt vet jag om att jag är vansinnigt dryg för tillfället. Mina dialoger blir till monologer och jag orkar inte lyssna på tjat. Jag beter mig som en diva vars liv är aningen viktigare än alla andras, vilket mamma och pappa inte är sena med att kommentera. Fast de skäller inte, de är egentligen alldeles för snälla. Tyvärr, för dem och alla som tvingas umgås med mig, har jag nu vant mig vid en livsstil som kretsar kring mig. Jag är trots allt bedårande, livsduglig, intressant, en aning intellektuell och jävligt kul.

Mamma frågar hela tiden om jag är ledsen. Jag säger nej och går in på mitt rum och spelar italiensk musik. Jag vågar inte kolla på mina bilder än. Och när Vincenzo loggar in på facebook loggar jag ut. Vi är i två olika länder. Det är ofattbart. Jag har inte ett torg utanför dörren, kompisar 300 meter bort eller barer tvärs över gatan. Och vem ska jag nu dansa med och pussa på?

Men allt är inte svårt. När jag cyklade till byn idag kunde jag nästan gråta av lycka. Vilken jävla frihetskänsla! Det gick vansinnigt snabbt, jag blev svettig och det var så skönt. Tänk att jag sanknat att cykla, det visste jag inte ens om. Det var överlägset det bästa som har hänt här än så länge. Det slog familjen, kompisarna, mitt hus & min trädgård, grönskan och alla mina saker med hästlängder vilket jag inser är helt sjukt.

Jag är tillbaka i Sverige. Jag kommer att klara mig. Och det är nog det allra värsta.

test Filed under Okategoriserat | Comment (0)