Dagen är kommen

Snart är det dags för Big brother finalen. Jag är den enda i min vänkrets som följt dårskapen. Jag förstår inte varför folk är så negativt inställda till sociala experiment i dokusåpaform. Jag kollar i och för sig mest på det eftersom jag tokgillar Peter. Peter är en 33-årig kock från Göteborg som alltid säger vad han tycker men har betydligt fler hjärnceller än de flesta av sina medtävlande.

Nåja, just nu sitter jag och taggar inför finalen som sagt. Jag har laddat med cola och chips, byggt en installation av kuddar så jag ska sitta skönt och stängt av mobilen. Jag tar rätt seriöst på det här.

Ändå känns allting inte helt hundra, jag har blivit lite melankolisk. Kanske är tillhör jag inte världens allra lyckligaste människor ändå.

Jag vill inte att Big brother ska ta slut. Folk rycker på axlarna och säger att den inte är på riktigt. Det kommer flera säsonger. Men det här var min första säsong. Sedan går det alltid utför. Så var det med Paradise Hotel och Wild kids.

Det är samma sak med med livet. De nya säsongerna är aldrig lika bra som de gamla. I stället måste man vänta på en ny serie. Det betyder att en ny italien-säsong inte är att tänka på. Och nej, jag har inte varit här två gånger. Jag har varit här en gång, med en semester i mitten. Som när en serie tvingas brytas i några veckor för ishockey VM.

Jag är inne i min slutfas nu. Vill jag gråta är det bara att tänka på flygplan. Jag behöver inte ens se sista scenen i Pocahontas. Men jag vill inte gråta. Jag ska bara tillåta mig själv att gråta i kväll. Sedan får jag vänta till dess att jag är tillbaka i Sverige.

Julia frågade mig igår vilka ställen jag ville säga hej då till. Som om jag skulle dö och var tvungen att säga farväl.

Jag ska säga farväl till:

-Julias lägenhet. Där vi har hängt i timmar.
-Via Rilto 1. Felicitys lägenhet och mitt förra hem.
-Via santa Catherina 49. Vincenzos lägenhet och det bästa stället i hela världen.
-Cabalacafé. Vår favoritbar.
-Zero51. Näst bästa baren.
-Lord lister. Måndagsbaren.
-Café Parigi. Shotbaren med världens äckligaste shot för 1 euro.
-Den irländska puben. Där vi druckit öl och kollat på fotboll. Och killar.
-Båda caféerna på Piazza M. Mina solskenscafé där jag läst böcker nästan varje dag.
-Café itit. Mitt starbucks.
-Caféet på via santa stefano där jag skriver mitt sommarprat.
-Caféet utanför lab16 där jag dricker kaffe ur coctailglas.
-Giardini Margherita. Bästa parken.
-Coin. Där jag spenderat timmar.
-Chalet. Världens bästa klubb.

Fast jag vill inte säga hej då. Inte till Bologna och inte till Big brother.

Nu börjar finalen, början på slutet.

test Filed under Okategoriserat | Comment (0)