Första skoldagen!

Allt är så bra, så bra. Första skoldagen avklarad och om jag inte misstar mig har jag hittat en ny kompis. Ett nytt offer. Ska bli mycket spännande att gå till skolan i morgon.

Jag har även klarat av årets första prov. Det var hur roligt som helst. Stressigt, nervöst och krävande. Åh, vad jag älskar att gå i skolan!

Självklart avslutade jag dagen med att ringa upp tjejerna som är långt borta och jämföra min dag med deras. Mycket spännande att höra hur dem har det!

Förutom det ägnade jag dagen åt några nödvändiga inköp. Som almanacka, block, mapp och pennor. Allt matchade så klart. Fast inte så där överdrivet utan subtilt vackert. Bortsett från skolmaterielet belönade jag mig själv med några börja-skolan-presenter. Fina solglasögon och ett ljust YSL-läppstift. Måste ju imponera på flickorna. Och det finns ingenting* som imponerar så mycket (på mig) som riktigt lyxigt smink. Aningen patetiskt men alldeles sant.

*Ingenting förutom:
-Kunskap och begåvning. Gällande exempelvis historia, sociala medier eller exklusiviteter.
-Användandet av svårare ord.
-Namedropping. Inom rimliga gränser och mina intresseområden. Som 60-tals musik, sminkkollektioner och konst.
-När någon är riktigt charmig. Då glömmer jag allt. Sorgligt men sant.

Idag ska jag gå och lägga mig innan klockan 12. För sedan väntar en ny härlig skoldag med en lektion i den skrivna italienskan. Ljuva grammatik!

Facebook grupper.

Dessa grupper hade jag kunnat starta på Facebook om jag inte hade tyckt att hela grejen med grupper var otroligt fånig:

-”Vi som aldrig passar in i någon av kategorierna i Cosmopolitans relationstest”

-”Vi som tror att vi är helt normala till dess att vi ser att våra vänner sitter och kollar på oss med uppspärrade ögon eller äcklad uppsyn.”

-”Vi som skulle kunna säga upp bekantskapen med någon för att personen i fråga använder orden tills och medans.”

-”Vi som är för jobbiga för att umgås med i långa perioder men alltid blir kontaktade av gamla bekanta. Gamla manliga bekanta.”

-”Vi som använder vår intuition för att fatta ALLA våra beslut, inte bara de emotionella.”

-”Vi som älskar att spendera pengar på vackra exklusiviteter och tycker att en glänsande förpackning är minst lika viktig som innehållet.”

-”Vi som absolut inte vill leva för evigt och tycker att det finns ett romantiskt skimmer över the 27 club men inte kan förlika oss vid att våra släktingar och vänner ska dö.”

-”Vi som är så övertygade om vår briljans att vi redan har valt ut musik och börjat skriva på våra sommarprat för Sommar i P1.”

-”Vi som tycker att lättmjölk och vegetarianism är lika sorgligt som filmen Titanic.”

-”Vi som är nervösa för att börja skolan men som laddar genom att måla våra naglar röda, läsa i vår grammatikbok och flirta lite på Facebook.

-”Vi som vet exakt hur man lämnar en bar i raseri, återvänder fem sekunder senare genom att slänga upp dörren, rusar in och örfilar en kille och därefter knycker på nacken, slänger med håret och stormar ut.”

Aka:

-”Vi som älskar att hälla drinkar över killar, att hämnas och som ler när vi blir kallade Drama Queens.

-”Vi som hatar att bli fotograferade och tycker att människor som säger ”men kom igen nu då, bara eeeeeeeeeeeeett kort” borde avrättas med giljotin.”

-”Vi som tror att det är skadligt att inte ligga runt lite när man är ung och tycker att ”ung och dum” är en livsstil snarare än en ursäkt.”

Jag borde få skriva livsstilssidorna i alla månadsmagasin. Ha en egen spalt. Bli Becki med hela svenska folket. Fast om man ska vara förutseende hade jag snarare blivit ”den där jobbiga besserwisser-tjejen som tror att hon är nåt” eller ”den där tjejen som ser ut att vara 15 år och som verkar ägna sig enbart åt att bevaka skräpmedia och kolla på reality-tv”.

Men skit samma. Nu ska jag sova för i morgon börjar jag skolan. Längtar!

Om jag bara vågade

Om jag vågade skulle jag gå ut osminkad oftare. Om jag vågade skulle jag säga till mina föräldrar att sluta skämma bort mig och försöka klara mig själv. Om jag vågade skulle jag testa Ecstasy. Jag skulle ta första bästa flyg till Bologna och ta reda på om Vincenzo är mitt livs kärlek. Jag skulle försöka mig på journalistutbildningen och skicka in texter till tidningar jag ville jobba för. Jag skulle resa till huvudstaden och böna och be om att få intervjua den del av mediaeliten jag beundrar. Jag skulle sluta gömma mig bakom en blåst fasad och aldrig skämmas för saker jag står för. Jag skulle gå till en psykolog. Jag skulle gå på ett möte för feministiskt initiativ och försöka bidra till ett mer jämställt samhälle. Jag skulle flytta från Skåne. Jag skulle bo ett år i ett annat land och kanske plugga, kanske bara leva.  Jag skulle ta reda på varför jag är så histronisk och försöka skärpa mig. Jag skulle försöka ha ett fungerande förhållande. Jag skulle sluta ge upp när saker blev svåra. Jag skulle ta aktivt motstånd mot allt jag tycker är fel istället för att bara låta det passera.

Jag är en liten feg stackare. Är ganska dålig på att satsa. Ändå brukar folk tycka att jag är modig. Det är faktiskt väldigt många som har sagt det till mig. Att jag är modig. (Ibland säger de att jag är dum, men det tolkar jag ofta som modig. Om det sägs i rätt sammanhang alltså.)

För jag kan faktiskt vara modig också. I förhållande till andra i alla fall. Jag är ganska bra på att gå mot strömmen. Argumentera emot när jag inte håller med om mina kompisars åsikter. Jag kan erkänna mina brister men samtidigt hävda att jag är välutbildad. Jag vågar ofta ta diskussioner även om jag inte är så insatt. Jag vågar vara likgiltig för andras åsikter om mig. Kanske allt för likgiltig. Jag vägrar låta andra sätta en stämpel på mig.

Det sista är det bästa. Det bygger hela min personlighet. Det med att jag skiter i vad andra tycker. I viss mån så klart. Jag vill trots allt vara omtyckt av min familj och mina bästa vänner. Men vad andra tycker om mig rör mig inte. Och det är så himla skönt!

Då slipper man vara världens snyggaste, smartaste, roligaste och världens mest lyckade person. Det räcker med att man är sig själv.

Kände att det blev lite predikande nu på slutet. Lite väl mycket blondinbellit ”älska dig själv” men skit i det! Det är klart man ska älska sig själv. Man älskar trots allt sig själv mest. Allt annat är trams. Eller? Kanske älskar man sina barn mer än sig själv? Men skulle inte tro det. Jag får fråga mamma och pappa i morgon. Lovar att berätta svaret för er!

Godnatt! (Länge sedan jag avslutade mina inlägg med ord till mina läsare. Ni har inte saknat det va? Är det inte lite väl ungdomligt? Som att skriva ”hej kära dagbok” osv.)

Jag ska flytta till Danmark!

Åhhhhh

Inget ont i halsen mer men nu har jag fått feber. Dock helt klart en förbättring eftersom jag bara känner mig trött och inte riktigt sjuk. Och det enda man kan göra när man har feber är att kolla på para…. Mohahaha…

Mette är för skön.. Trots att hon bara är på hotellet som en del av juryn har hon lyckats få alla indragna i ett kärleksdrama med sig själv i centrum. Vilken inspirationskälla hon är! Och även om allt ser mörkt ut slutar det med att Nicklas säger att han är kär i henne. Eller som det heter på danska ”jag är glad i dig”.. Hur mesigt låter inte det?

Föresten nådde jag mitt skäms-botten idag när jag grät framför Ph. Mette och Nicklas åkte ut i början av avsnittet och man visade upp deras moments i en sådan där videosnutt med tillagd musik som man alltid kör för att se vad deltagarna bidragit med under sin tid i programmet.. Dem små svinen som klippt ihop videon hade självklart tagit med de mest romantiska stunderna och lagt till sorglig musik. Det var helt omöjligt att inte börja gråta och se om den och om den och om den. Helt omöjlligt!

Btw, i morgon är det final så var nu inte sura. En dags tjat till, sedan är det över.

Ps. Just läst igenom alla Flashbacks trådar på ämnet och alla verkar avsky Mette. Tydligen ska hon vara maktgalen och ha ett enormt kontrollbehov. Jaha? Det låter vell utmärkt. Nu gillar jag bara henne ännu mer.

HERREGUD! LETAT MER PÅ INTERNET (TA IFRÅN MIG DATORN NÅGON!) OCH HITTAT VÄRLDENS GREJER!

1. Mette och Nick blir ett par hemma i Danmark. Nick, INTE Nicklas. Wtf?

2. Minns ni Nickolaj från förra säsongens Ph? Han har nu gått ut som homosexuell och blivit ihop med Jakob från årets Ph. Sjukt, med tanke på att han verkade hur straight som helst och grät över Tammie flera gånger.. Well, dem såg så himla kära ut!

Här har vi föresten årets Paradise Hotel soundtrack:

Och här är förra årets:

Vilken tycker ni mest om? Jag får nog lägga min röst på årets låt. Förstår dock hur svårt det måste vara att inse deras briljans om man inte följt serien och sammankopplar dem med ren extas.

Bjuder även på Nicks egen sång som spelades så fort han hamnade i säng med någon flicka:

http://www.youtube.com/watch?v=xrsF7wdUQdg

Han är detta årets Peter. Peter som hade sången:

ÅH, MAN KAN SE EFTERSNACKET! GÖR DET OCH LÄR KÄNNA MINA ÄLSKLINGAR! Det tar bara tio min, det är ni skyldiga mig!

http://www.youtube.com/watch?v=C3oIgijWkS8&feature=related

Medhåll sökes

Var det föresten bara jag som tänkte ”Åh nej, nu blir det aldrig, aldrig mer Kate och Pete” när Kate Moss gifte sig med någon annan än Pete Doherty? Var det bara jag som hoppades på en återförening mellan de absolut coolaste Londonborna (förutom the royal family)? Linnea? Håll med mig?

Nu ska jag städa. Eller ta ett bad.

Kramis kramis!*

Och ingen kärlek får man. Jag hade nöjt mig med en liten, snabb kram. Jag är inte ens petig, jag kan tänka mig vem som helst av dessa män:

Vincenzo. Den enda killen på denna lista jag någonsin träffat.

Ola rapace. Ny på listan. Och ungefär världens mest karismatiska människa.

Mikael Persbrant. Som alltid.

Mads Mikkelsen. Danska motsvarigheten till ovan.

Alexander Nilson. Kocken i kniven mot strupen alltså.

Sverrir Gudnason. Lite förälskad faktiskt.

Filip och Fredrik/ Filip eller Fredrik.

Per Morberg. Alltid med på mina listor.

Ola Lindholm. Och efteråt ska han säga: Och nu fortsätter det stooora äventyret!

Alex Schulman. Och en liten kram från Charlie.

Nicklas, Jakob eller Daghan. Från.. Ja gissa..?

Patrisk Sjöberg. Dryg och underbar.

Joel Kinnaman. När han är ruffig och ovårdad. Så klart!

Förstår inte varför folk hänger upp sig på utländska kändisar. För det första är de alldeles för snygga och välpolerade. För det andra är det mycket svårare att få reda på saker om dem. Saker som vilka droger de använder, hur smarta de egentligen är eller var de står politiskt. Åh, svenska mediaprofiler och skådespelare.

* Internt Bobster skämt gällande den läskiga teddy-björnen som stalkar sin ägare, dyker upp överallt och säger ”kramis, kramis!”

OBS. Kom precis på att Vincenzo, Mads Mikkelsen, Nicklas, Jakob och Daghan inte är svenskar. Men Vincenzo känner jag och danskar är så balla.

Just det, jag har ont i halsen också. Jävla skitdag.

Idioti

Fan! Ibland är jag mer än lovligt dum i huvudet. Istället för att lyda mammas råd (befallningar!) om att söka jobb och ta tag i mitt liv har jag ägnat eftermiddagen åt att uppdatera min bästa spotifylista och googla Ph-deltagare. Till min förtvivlan råkade jag få reda på vem som kommer att vinna. Självklart var jag tvungen att läsa hela artikeln. Och självklart är jag tvungen att berätta för er att det är drengeröven (han kallar sig själv för det) Nick som vann. Över Mette! Jag kokar av ilska…

För att muntra upp oss (för ni mår så klart dåligt när jag mår dåligt) bjuder jag på dagens bästa låt.

http://www.youtube.com/watch?v=Q9DDpmyPZZA&feature=related

Den orationella glädjen

Förlåt. Ni behöver sannerligen inte bry er om att läsa det som nu skrivas skall. Ni har nämligen redan läst det. Troligen flera gånger. Den jag nu ska berätta om händer nämligen varje år. Vid ungefär denna tidpunkten.

Jag talar inte om skolångest.

Jag talar så klart om den orationella glädjen, sorgen och frustationen i samband med Paradise Hotel. Hur är det möjligt att man kan besitta ett sådant begär efter ett tv-drama?

När jag kom hem från London visste jag att jag hade en veckas avsnitt framför mig. Jag var förväntansfull och nervös men det var inte förrän jag satt på programmet som jag blev fanatisk. Jag bestämde mig för att vara uppe hela natten för att se ikapp allt jag missat. Det var ju trots allt veckan före finalveckan! Jag pratade med deltagarna genom datorn, jag betedde mig som en galning. Jag mailade en vän och beskrev vad som hände trots att jag visste att hon inte kunde bry sig mindre. Min puls gick upp, jag fuderade på att ringa mina kompisar halv fyra på natten för att diskutera händelserna men kom på att ingen jag känner kollar på programmet. Då beslöt jag mig för att gå och väcka min bror och tvinga honom att se de sista avsnitten med mig. Men jag kunde inte hejda mig, jag kunde inte lämna rummet ens för att hämta någonting att dricka. Att väcka Martin hade tagit för lång tid. När avsnitten var slut fylldes jag med tomhet. Jag kunde inte sova för jag var fortfarande uppe i varv. Istället låg jag och tänkte på att det bara var fem avsnitt kvar. Vad händer när de är slut?

Det händer ingenting. Ingenting. Vem mer än jag följer ens danska Paradise hotel? Och även om jag träffar någon som gör det kommer den personen inte vilja sitta och diskutera seriens händelseutveckling i timmar utan kommer att nöja sig med att säga ”Jag tycker att det var rätt att dem vann, jag hejade på dem” eller något lika meningslöst.

Nej, jag hade velat tvinga mina mer uttrycksfulla vänner att se de 65 avsnitten. Vilken lycka att få diskutera Ph med Tor, Hanna, Linnea…  Tor för att han är så bra på att analysera, Hanna för att hon är så bra på att följa serier (varför hon inte följer Ph är för mig ett mysterium men gör det helt enkelt inte) och Linnea för att jag faktiskt haft givande Ph-diskussioner med henne en gång i tiden.

Och nej. Jag vill inte prata om vem som är snyggast och vem jag helst hade dejtat. Jag vill analysera Mette och Nicklas förhållande, hur det har kommit sig att han blivit så kär i henne när han förut alltid motat bort henne. Varför Mette tröttnat på Regize och blivit bästa vän med sin forna fiende Tina. Varför Jakob litar så mycket på Mette och hur jobbigt det måste vara att se honom så kär i henne när han själv är kär i Nicklas. Hur Nick kunde bli ett så stort svin efter att hans flirt åkt ut och hur det kan komma sig att Tina inte märker det, att hon inte ser att Nick bara utnytgar henne. Jag vill prata om Daghans självkänsla. Är han alfahannen han alltid uttrycker sig för att vara? Är han god eller ond? Är det Mette eller Regitze som ljuger? Vem av dem spelar hårdast? Har Nick tröttnat på att bli överröstad av Daghan? Kommer dem att göra allt för att stå i final tillsammans eller kommer dem att kasta ut varandra? Kommer kärlek eller taktik dominera finalveckan? Hur kommer man längst? I spelet. I livet. Kommer deras hemligheter och förflutna att komma ikapp dem? Kommer det förgöra dem?

Åh, ni ser. Jag blir så upprymd. Är det mänskligt? Ja, men att bli besatt av en tv-serie är bara okej när man är tonåring, sedan förväntas man växa upp och intressera sig för vettigare saker. Man ska leva in den riktiga världen. Och det gör jag! Jag lever i den riktiga världen mycket mer än många andra. Ändå kan jag inte låta bli att svepas med. Jag har alltid varit svag för dramaserier.

Men till skillnad från mina kompisar blir jag bara mer och mer besatt. När jag var 13 satt jag med mina kompisar och gav slängpussar till tv:n. Nu ligger jag ensam framför datorn och försöker teleportera mina åsikter ända till Mexiko. Mitt hjärta bankar dubbelt så fort som det ska när jag hör inledningsmelodin till programmet och jag känner en vild, orationell glädje och förväntan.