Hemma!

Hemma från London. Inget glädjerus precis. Förutom att sova i sin egen säng då, samt att ha en stor villa att vandra runt i istället för en minimalisk sovsal. Och så var det kul att överrösa familjen med presenter. Åh, vad dem blev glada! Och lika glad blev jag när det visade sig att mamma köpt presenter till mig!

I min familj är vi sannerligen materialister!

När jag besökte himlen, National Gallery, beundrade jag inte enbart målningarna utan även själva rummen med sin fantastiska arkitektur, takhöjd och detaljrikedom. Jag hade gett allt för att få göra det museet till mitt privata residens. Nu fick jag nöja mig med att spendera några timmar med att beundra mina favorittavlor. Det var i och för sig inte fy skam det heller!

Mot de röda dubbeldäckarnas stad!

I övermorgon reser jag till London. Jag ska träffa Hannina. Och promenera gata upp och gata ner.

Detta längtar jag efter:

- En tall latte på starbucks.
- Att botanisera på Fortnum and Mason.
- Att gå på museum i sina mest prydliga kläder och låtsas vara konststuderande.
- Att köpa världens finaste magentafärgade klänning på Top Shop på Oxford Street.
- Att promenera i stan och ta kort på allt som är vackert.
- Leksaksaffären Hamleys.
- Tunnelbanan. Den gör mig lycklig på ett besynnerligt sätt.
- Alla små bokhandlar med gammla människor.

Och ungefär femtioelva saker till. Men jag längtar inte efter öl, och det känns synd. Men det kommer nog så småningom. Jag är ganska bra på att ta sedeln dit man kommer. När jag vill det alltså, annars är jag ett rätt hoppöst fall.

IDAG ÄR JAG TRE METRI SOPRA IL CIELO. TRE METRI SOPRA IL CIELO. TRE METER ÖVER HIMLEN. NI FÖRSTÅR INTE EUFORI SOM VI GÖR MEN DET GÖR INGET. HÅRET LUKTAR GOTT AV RÖK OCH JAG ÄR LAGOM FULL. OCH JAG VET HUR DET ÄR ATT VARA LYCKLIG.

BARBARA ANN TYP. AV THE BEACH BOYS.

Typ caps lock och hög musik

Fylla är när nan håller nere caps lock utan att bry sig.

Fan, lite kär i Linnea efter ikväll. Och i Faruk. Tack Anjo.

Ps. Om du är faruk eller nån som känner honom så läs inte min blogg.

Ps 2. Jag kommer att somna till hög musik ur min bästa lista. Typ bäst i hela världen.

Barnmisshandel och dylikt

Jag funderar på om jag kommer att bli en bra mamma eller inte. Jag har rätt många kvaliteter men minst lika många brister:

Mammamaterial:

1. Jag kan koka lemonad och är en mästare på bullbak.
2. Jag är pysslig och kommer att göra jättefina godispåsar med sidensnören och matchande godis på alla barnkalas.
3. Små barn gillar mig och tycker att jag är bra på att leka.
4. Jag är bra på att lura barn till att göra som jag vill.
5. Jag kommer aldrig säga ”max 20 minuter från och med nu.” när man besöker en leksaksaffär.
6. Jag tycker om att läsa högt ur barnböcker.
7. Jag minns hur det är att vara barn.
8. Jag kommer inte tvinga mina barn att äta saker som ruccola eller lingon.
9. Jag kan spela barnvisor på piano.
10. Jag kommer att hjälpa dem med läxorna hur mycket som helst!
11. Jag är galet bra på att se när barn ljuger och har med hundra % säkerhet själv använt mig av samma lögner vilket betyder att jag kan genomskåda dem.
12. Jag vet hur viktigt det är med lördagsgodis och andra viktiga traditioner.

Mammaklantighet:

1. Jag är 20 år och slåss med min bror. Tänk om jag kommer att slå mina barn? Har forskat i saken och tydligen är det vanligt att föräldrar ”tar tag i sina barn”. Hur nu det kan vara misshandel? Om man inte gör tusen nålar förstås. Vilket i och för sig jag och pappa alltid gjorde på varandra på helgmorgnarna när jag var liten. Misshandel? Knappast, vi lekte ju tortyr.
2. På ”vi föräldrars” hemsida står det att man inte kan leka 20 frågor med sina barn eftersom de är för dumma för den leken. Jag kommer aldrig kunna respektera det. Mitt barn får lära sig leva med ”vad var det för mat på dagis idag?” ”vad har du lekt?” ”med vem?” osv..
3. Disneyfilmer ska visst vara skadliga för barn med sina traditionella mans- och kvinno-roller. Det får mina barn stå ut med. I mitt hus är det även Bolibompa, Disneydags och Kalle Anka (på julafton) tvång.
4. Mina barn kommer rent genetiskt vara extremt dåliga på kast med liten boll. Och alla andra bollsporter.
5. Jag är jättedålig på att vara med samma kille någon längre tid. Mina barn kommer bli skilsmässobarn.
6. Jag rullar runt i sömnen och skulle enkelt kunna mosa min bäbis om vi sov i samma säng.
7. Jag vet att jag kommer att bli sur om de inte önskar sig dem roliga leksakerna i julklapp eller om tar alla bra dupplobitar från mig.
8. Stora barn tycker att jag är töntig. Vilket i och för sig de flesta mammor är.

På något sätt känns det som om det negativa väger över. Jag bör nog vänta med barn ett tag. Typ 10-20 år eller så.

Jävla ledighet.

Det här med att vara ledig gör mig galen. Förra veckan jobbade jag nästan varje dag och träffade kompisar varje kväll. Ändå tyckte jag att jag hade mycket tid över.
Denna veckan har jag inte jobbat en enda dag och inte träffat någon annan än min bror, och knappt ens det. Jag har så mycket tid att fördriva ensam att jag snart blir galen. Jag hatar det. Jag räknar timmar.

Igår fick jag ett sms av Linnea som var i Stockholm för att inspektera sin nya lägenhet. Hon skrev att hon kände sig ensam, hon som aldrig brukade ha problem med att fördriva tid på tu man hand.

Precis så känner jag. Och det är svårt att förstå. Jag är min bästa vän men har tröttnat på mitt eget sällskap. Jag har alltid värdesatt och älskat att vara med mig själv. Jag har alltid varit bra på att leka ensam. Jag gillar att vara ifred. Att baka kakor efter långa, krångliga recept. Att läsa i badkaret och inte gå upp förrän boken tagit slut trots att det betyder att vattnet blivit kallt och jag blivit skrynklig. Att bygga stora legobyggnader med massor av rum och perfekta möbler. Imorgon ska jag  fan bygga med lego!

Jag är som sagt förvånad över hur uttråkad jag är. I Bologna var jag ledig varje dag men hade alltid fullt upp. Jag besökte biblioteket, drack frukostkaffe på en uteservering, solade i parken, testade läppstift och luktade på parfym i skönhetsbutikerna (varje dag!), bloggade, träffade kompisar på en fika, handlade färsk frukt och grönsaker på marknaden, lagade mat med kompisarna, såg på big brother, sov middag och besökte second hand äffärer, målade av kyrkor, läste böcker på torget och promenerade längs gatorna.

Hur många gånger har jag egentligen skrivit om det här? Hur underbart Bologna var alltså. Antagligen en miljon. Men att bo i en stad. Det är så jävla mycket bättre än att bo på landet.

Mina kompisar frågade alltid hur jag klarade av att vara ledig, hur jag fick tiden att gå. Jag skrattade och sa att det inte var någon konst. Inte visste jag att det var en helt annan sak att vara ledig i Höör. Inte konstigt att folk jobbar så mycket de kan, här finns ju inga alternativ.

Jag vill börja skolan nu. Helst radan imorgon. Och ja, jag kom in!

Tre meter över himlen

Nyss stod jag i köket och bakade rosa kokosmaränger och såg på ett program om att flytta hemifrån samtidigt som jag kollade på fina designerväskor och billiga flygbiljetter på internet. Allt var trevligt och vanligt. Men sedan bestämde jag mig för att gå och lägga mig och spela lite musik från världens vackraste film Tre metri sopra il cielo. Jag har inte lyssnat på musiken sedan senast jag såg filmen vilket var strax efter det att jag kommit hem.

Nu har jag snart lyssnat på I can’t fly tio gånger och har något slags gråtmaraton. Jag kollar på bilden av bron i regnet. Io e te tre metri sopra il cielo.

Jag minns när vi såg den första gången på den på via Rialto. Jag, Julia, Anastasia och Hannah. Jag minns hur jag inte ville inse att den slutat som den slutat. Jag minns att vi grät, åt pumpkin pie och drack massor av te. Att Alberto kom in mitt i filmen och störde oss med sin flirtiga attityd. Att alla fyra satt hopträngda i soffan. Jag minns att jag älskade radio caos.

Jag minns när vi såg uppföljaren, Ho voglia di te, hos Julia på via Santa Stefano. Jag, Julia och Anastasia. Jag minns att det var varmt, att vi satt i Julias säng och åt körsbär och kakor. Vi var fnittriga och förväntansfulla. Att Anastasia skulle plugga men inte lyfte boken från knäet en enda gång. Att jag sa ”ma no, no, no!” och Julia ”ma dai!” när det hände något vi tyckte var fel. Jag minns att jag tyckte att det var så konstigt att Babis kompis tog en Vodka lemon när hon fick välja drink.

Jag minns alla filmkvällar. De inne på Felicitys rum. Hur löjlig de andra tyckte att jag var som inte gillade Titanic. Jag minns hur mycket jag och Dick skrattade åt Felicity när hon somnade två minuter in i filmerna. The princess and the frog och en miljon avsnitt av Zach and Cody.

De när det bara var jag och Julia hemma hos henne. Som nästan alltid bestod av romantiska komedier och massvis med te. Jag minns att det alltid var obekvämt i hennes säng eftersom madrassen var större än sängen och gled ner mer och mer. Men att det var ändå var så mysigt eftersom vi alltid drog en filt över oss och turades om att luta huvudet mot varandras axel. Vi suckade och drömde om hjältarna och blandade cynismen med romantiska fantasier. Det saknar jag.

Jag minns när tyska Hannah och jag kollade på film i vår lilla soffa. Att vi bråkade om vilket språk vi skulle välja. Att vi ibland satt med varsin dator och kollade på samma Vänner-avsnitt fast på olika språk. Jag minns att vi hade raggsockar och att hon hade randiga pyamasbyxor och att jag hade mjukisbyxor. Jag minns hur vi släpade dit ett täcke och åt m&m.

Jag minns alla serier och filmer jag och Hannah såg samtidigt som vi käkade middag. Hur vi dukade och sedan fördelade maten med absolut millimeterrättvisa. Hur vi hällde upp läsken eller vinet i glasen och tryckte på play. Alla sex säsonger av SATC, BBCs version av Stolthet och Fördom, Gossip Girl, första säsongen av solsidan och nästan alla mina filmer. Jag minns hur vi förflyttade oss från matbordet till soffan och hur vi turades om att få den bra platsen. Ibland satt vi på Hannas rum men oftast i soffan. Vi hämtade delfinfilten som även den skulle fördelas rättvist. Strax innan klockan tio pausade vi filmen för att ge oss ut på choklad- och chips-jakt varpå vi skyndade oss tillbaka för att fortsätta vårt maraton. Det saknar jag också.

Fan, jävla härliga människor. Jag saknar er. Är så grymt glad för att jag fått lära känna er.

Ses vi inte innan så ses vi tre meter över himlen. Och där ska vi dansa till Tranne te.

Därför älskar jag Alex Schulman

Alex skriver: Aldrig druckit en godare drink än Aperol Spritz! Aperol spritz heter den. Aperol spritz.

Nej, Aperol Sprtiz heter den inte. Den heter bara Spritz men det gör det samma. Vi älskar samma drink. Hur stort är inte det. Okej, jag är ett läskigt fan men vad tusan, som om han läser min blogg.

Ni som gör det vet ju redan att jag går i taket för sånt här trams.

Tror jag ska gå och blanda till en Spritz och läsa Lo stango dele ninfee. Baci!

Pappi!

Idag bakar jag och pappa kanelbullar. Det var helt och hållet pappas idé, ändå tror jag att han gör det för att muntra upp mig. Jag har nämligen en dålig dag. Ont i huvudet, stökigt rum och så går exakt allt emot mig. Solen speglar sig i datorskärmen så att jag inte kan se någonting, det fanns inga bra lägenheter i morgontidningens bostadsbilagan och det är bara skit på tv hela dagen. Så imorse höll låg profil vid frukostbordet och kastade uppgivna och besvikna blickar omkring mig. Då fick pappa sin kanelbullsidé.

Helst hade jag velat säga att han gjorde det för att kompensera alla gånger han inte varit där för mig i min barndom men det är skrattretande. Varje lördag i flera års steg han upp halv sju på lördagsmorgnarna för att skjutsa mig till simskolan i Eslöv. Om det är något jag verkligen inte ser fram emot är det att gå upp halv sju på helgen bara för att mina barn ska få leka av sig lite. Jag kommer att vinka av dem vid taxin och lugnt gå tillbaka till sängen.

Tillbaka till ämnet. Kanelbullarna blir super. Det vet jag eftersom jag ätit sex stycken ogräddade. Arbetsfördelningen lyder: jag bakar och smakar. Pappa diskar, plockar undan och assisterar mig. Det gör mig på mycket bra humör. Jag börjar fundera på en framtid som kirurg. Jag är rätt bra på att bossa över andra och säga åt dem vad de ska göra. Tyvärr är jag inte alls lika bra på blod. Och tanken på att skära i människor är inte så lockande.

Jaja, tack för idag pappa. Jag lovar att inte spela piano eller sjunga italienska sånger högt på ett helt dygn.

Patetiskt

Herre Gud, läste igenom mitt förr inlägg. Vem fan tror jag att jag talar med? ”In your face!”?