Sällskap

Mormor och morfar är här på middag. Det är så himla bra. Livet har varit upp och ner hela veckan och inget hjälper som att umgås med mormor. Vi pratar om vem som ska vinna Maestro, om vintrar på Bråten och om hur mycket det finns att fylla sina dagar med förutom jobb. Och så berömmer hon mig för mina insatser på jobbet. Som jag först fått skryta om hur mycket som helst. Morfar är förresten också bra. Han och jag har kommit på att jag måste gifta mig med en man som kan stryka, diska och dammsuga för det gillar inte jag. Däremot är jag duktig på att dammtorka, tvätta, plocka i ordning, bädda och handla mat  Och så säger morfar att han måste stå ut med någon som pratar oavbrutet och det är förstås sant. Det enda joxet i glädjebägaren är att jag blir så himla avundsjuk på hur bra han och mormor har det tillsammans. Jag vill leva deras liv.

Mormor är den person jag tycker mest om i hela världen förutom mamma och pappa. Hon är som jag fast mycket förståndigare. Någon gång ska jag skriva hennes memoarer. Om hur hon for iväg ut på landet med sina syskon under andra världskriget, om hur hon och hennes väninnor busringde från en telefonkiosk utanför flickläroverket, om hennes och Birgits legendariska Österrikeresa som tonåringar, om hennes sjuksyster-praktik i Jokmok då riddar Rödskägg blev förälskad i henne och om hur hon och morfar åkte iväg till Rumänien och stannade tills mamma blivit ett år, om hur hon tog körkort och började läsa psykologi med tre småbarn och ändå blev så duktig att hennes patienter inte lät henne gå i pension, om hur hon när jag var liten låtit mig prova hennes gamla kläder från 50-talet, låna hennes smink och brodera mig med hennes smycken, om hur hon låtit mig och mina kusiner tejpa upp teckningar på varje kvadratmeter vägg i hela sitt hus när vi lekt vernissage samt servat oss med låtsas-champange och köpt våra slarviga teckningar för en femma styck. Allting hon säger lagrar min hjärna och minns i evigheter. Hon ger kloka råd från hjärtat och är varken fördömande eller förklemande. Jag ska bli precis som henne när jag blir stor. Jag behöver bara bli lite klokare först. För hon är inte perfekt. Hon är bara jag fast bättre.

Jag förgyller ditt liv!

Visst, jag har sjukt mycket läxor men jag måste få sagt en sak.

JAG ÄGER! I’M SIMPLY THE BEST!

På två dagar har jag fått inte mindre än tre komplimanger gällande min blogg. Folk tycker att jag är grym och förgyller deras dagar. Låt mig skryta, jag har aldrig fått komplimanger för något så viktigt förut.

När man får komplimanger för att man har flätat håret fint eller pratar bra italienska är det så klart kul, men det är ju saker man lärt sig och ansträngt sig för att bli bra på. Att få komplimanger för att man skriver bra saker är som att få komplimanger för att vara sig själv. Och det är ju simply the best.

Varför tänka efter när man kan leka rysk roulette?

Ännu en gång använder jag random-funktionen på Spotify för att få svar på de stora frågorna. Tyvärr ger det mig aningen för kryptiska svar.

• Vem är jag kär i? -En vän med en bil. Det var ju förargligt. Jag har nämligen aldrig varit det minsta intresserad av någon kille med bil. Eller jo, V hade en men den har han inte kvar. När jag tänker efter har jag nog aldrig varit kär i någon med körkort. Jag gillar ju inte folk som tycker att bilar och bilkörning är en big deal.
• Kommer jag att klara min kurs i italienska? -Daydream Believer. Mycket oklart svar. Kanske dagdrömmer jag för mycket? Det är ju inte helt omöjligt. Inte omöjligt alls..
• Kommer jag att flytta från Skåne det närmsta året? -You really got me. Det måste ju betyda att jag ska det! Kul!
• Var ska jag flytta då? -Leaving on a jet plane. Förmodligen utomlands alltså. För jag flyttar fan inte längre upp än till Stockholm. Och dit bilar man. Men vad trevligt, jag gillar utlandet. Även om jag trodde att jag skulle bli kvar i Sverige ett tag.
• Kommer jag att träffa en kille inom det närmsta året? -Follow me. Vet inte hur jag ska tolka det, kanske var frågan för luddigt ställd.
• Kommer jag träffa mr. Right i år? -This can’t be love. Ska ta bort denna låten från min spellista, den sabbade för mig även förra gången jag lekte Spotify roulette. Mycket negativt.
• Kommer jag någonsin att träffa mr. Right? -Walk on the wild side. Jag antar att detta betyder att jag ska ta risker och leva vilt utan att tänka på det för mycket.
• Men seriöst, kommer jag träffa någon att gifta mig med? -You’ve got a friend. Ja, jag vet att jag och Tor har bestämt att vi ska gifta oss när vi blir 40 om vi inte hittar någon att dela livet med. Men det är ju inte det ultimata alternativet.
• Kommer vi gifta oss eller kommer han att ha hittat någon? -Underground. Precis vad jag anade! Jag kommer att lämnas åt mitt öde.

Så för att summera: Jag misslyckas med mina studier, åker utomlands igen, lever vilt och hittar aldrig någon kille. Det läskiga är att det här inte låter särskilt osannolikt.

Bara några sista frågor:

• Får jag till det med någon elev? -Baby love. Läskigt, det är ju ett solklart ja! Shit..
• Kommer jag någonsin att inleda en flirt med en lärare? -Get up. Tydligen inte. Synd, universitetslärare kan vara ganska heta.
• Kommer jag någonsin att träffa V igen? -Twist and shout. Hur tolkar man det? Kommer jag att vrida på mig och skrika för att jag saknar honom så mycket? Eller dansa med honom och skrika av lycka?
• Mer konkret, kommer jag träffa V när jag åker till Bologna i höst? -The house of the rising sun. Låter ganska positivt men jag vågar inte spekulera mer i det.
• Kommer jag utbilda mig till lärare och äga ut de andra stackarna? -Jump in the line. Sulle anta att det kan tolkas som att jag kommer ingå i ledet (av lärare) och hoppa (alltså äga ut de andra).
• Kommer jag att ta några droger i år? -Bye bye baby. Fy fan vad läskigt! Antagligen menar dem att jag dör om jag gör det.
• Kommer jag att få barn? – All the young dudes. Det är ju ett givet ja!
• Kommer jag att bli känd? -Life on Mars? Hahaha, gud vad ironiskt. De hade lika gärna kunnat svara ”när grisar kan flyga och helvetet fryser till is”.

Okej. Tänkte fråga åt era vägnar också. Trots att ni inte bett mig. Så snäll är jag, glöm inte det!

• Kommer Tor att få sin bok utgiven och bli en känd författare? -Under Paris skies. Coolt, men det blir till att lära dig franska då. Lika bra att ge upp tyskan och omskola dig med det samma!
• Kommer Hanna att bo i Göteborg hela sitt liv? -Turn! Turn! Turn! Skönt. Gillar inte att alla bor på olika håll.
• Kommer Linnea att bli känd? -Transparente. Haha, tur. Annars hade ytliga jag varit grön av avund.
• Kommer Anja att bli världens bästa mamma? – Dancing in the moonligt. Shit, det låter som om hon kommer att bli sjukt oansvarig. Dansa på en klubb med en cigg i ena handen och en vodkadrink i den andra, mitt i natten. Kass!Kommer Bebbe och Martin att gifta sig? -Home. Hmm, något oklart. Skulle dock satsa på att det betydde ja?
• Kommer Hannah och jag att resa ut tillsammans igen? -Banana Boat. Fint, vi ska säkert till ett varmt land och åka banan-båt! Ni vet, en sådan de drar efter sig på en jättesnabb moterbåt.

Jag borde verkligen skaffa mig ett liv.

Ödmjuka Rebecka

Jag skriver för långt. Visst gör jag det? För det tar ungefär en och en halv timme att pränta ner mina tankar. Och då skriver jag inte ens särskilt bra. Texterna har stavfel och formuleringarna håller inte alltid. Men det är viktigt att låta dem vara. För att få en sann bild.

Tar jag mig själv på för stort allvar? -Troligen.

Depressivt flum

Det är dags att fira 1-årsjubileum. För ett år sedan åkte jag på vad som skulle visa sig vara mitt livs resa. Än så länge.

Jag kan inte hjälpa att undra var jag hade varit idag om jag inte åkt. Eller var jag varit om jag träffat Vincenzo direkt. Förmodligen är allt bäst som det är. Hade jag träffat honom tidigare hade det säkert blivit för stora språkbarriärer. Jag hade aldrig upplevt mitt stora Sebastian-drama. Jag hade kanske inte fått så många manliga vänner. Men jag hade kanske haft en pojkvän.

Just nu ligger jag och lyssnar på Fabrizio Moro. Hans musik påminner om Timbuktus. En gång när jag var hemma hos V precis i början satt vi i hans säng och turades om att visa våra kompisar och släktingar (han, inte jag!) på facebook. Vi turades även om att välja låtar. Han spelade en av Fabrizio Moro för mig och bad mig lyssna på texten. Jg förstod inte så mycket första gången mer än att den var politisk. Men jag tyckte att den var jättebra och gick hem, läste igenom texten och lyssnade igenom hans andra låtar. Och varje gång jag satte på en av hans låtar hemma hos V log han med hela ansiktet mot mig. Om det var folk över brukade jag dra in honom i hans rum och så kramade han alltid mig och viskade någonting i mitt öra.

Ti voglio tanto bene.

Jag skulle kunna bygga den ultimata killen (min och Hannas favoritlek där vi tar kroppsdelar från killar vi känner för att bygga den ultimata) endast av delar av honom.

Här är min lista över hans bästa kroppsdelar: (fan, jag låter psyko)
-hans ögon. Stora och mörka och glada
-hans ärr. Särskilt det stora ärret han har på magen. Jag älskar ärr, det visar att man har levt
-hans armar. Dem är så vackra och man är så liten och trygg i dem

Jag låter onekligen väldigt blödig. Vilket jag ju faktiskt är.

Jag saknar honom inte varje dag längre. Men jag saknar honom nu. När jag lyssnar på vår musik. Tänker på hans leende. Tänker på hur han mötte upp mig på piazza di Francesco. På en bänk satt han med vit t-shirt och gröna shorts. Började le så fort han såg mig och jag log tillbaka, som ett fån. Och så köpte vi öl av en kille han kände, satte oss på marken mitt på torget och pratade om politik, skolan, framtiden och om småsaker. Vi höll varandra i handen och hånglade lite. Sen gick vi och drack drinkar på zero51.

Det låter så Elsa Billgrenskt eller Niotillfemskt. Allt med Bologna är så osannolikt. Bara grejen att vi var ute tre, fyra gånger i veckan. Att vi hade råd att slösa med kärlek. Ork att dansa hela nätterna, ork att dramatisera våra liv till bristningsgränsen (okej, det var bara jag och Reena), ork att ständigt socialisera sig. Mitt liv kretsade runt mig själv som aldrig förr. Inga föräldrar, inget jobb, ingen skola, inga krav.

Vi försökte alla hitta någon slags mening i våra liv. En alternativ mening som inte hade något med ansvar och förnuft att göra. Någonting att fylla meningslösheten med. Vi berusade oss och syndade enligt konstens alla regler. Vi visste att det inte betydde någonting men det var vår vardag och behandlades med fullt allvar.

Ibland tror jag att jag tack vare min böjelse för att dramatisera vardagen låtsas lite för mycket. Jag förskönar sanningen och låtsas att okynnigt leverne är det enda rätta för mig, lady Brett. Jag glömmer ofta att jag inte lever på 20-talet.
För jag och Brett är så lika. Vi har varsin Jake och vi visar båda tendenser till att falla vem som helst. Iband får vi nog av livet och oss själva och gråter.

Jag tror det här blev mitt spretigaste blogginlägg någonsin. Jag vet nämligen inte riktigt var jag vill komma. Jag ville nog mest prata av mig lite. Som vanligt alltså.

Alla var där

Ja, alla var där. På kristallen alltså, min favoritgala. Och när jag säger alla så menar jag verkligen alla. Alla som någon gång varit på tv. Som Grynet eller Daniel i Skilda världar. Trodde att dem lämnat tv för länge sedan, men tydligen inte. Missade första halvan av galan men här kommer mina utlåtanden över den senare delen:

Snyggast kvinnan: Visst, Maria Montazamis klänning med tofsar var något alldeles extra men galans snyggaste var helt klart Jennie Hammar. Iförd nude-färgade stilettos, strålande orange kjol och med en praktisk Chanel-väska, perfekt fönat hår och en bedårande solbränna var hon galans klarast lysande stjärna. Tycker ni att jag är insmickrande och lismande? Ja, men hon är helt fantastisk! På delad andraplats kom snygga Amanda Schulman och söta Leila Lindholm. Amandas är så otroligt stilsäker. Klassisk utan att vara det minsta tråkig, alltid med en twist. Och Leila, jag hon ser minst lika naggande god ut som sina bakverk. En sista eloge till Carina Berg. Jag har bara sett en dålig bild av henne men det ser lovande ut. Knallrosa från topp till tå och fantastiskt vackert hår. Värt att kolla upp!

Snyggaste mannen: Tyvärr spelade männen inte alls i samma division som kvinnorna ikväll. Varför bar så många av dem tweed? Förstår dem inte att tweed kräver sin personlighet? Det är sannerligen inte alla som passar i detta materia. Stiligast var Johan Promell, Filip Hammar och Gustav Hammarsten som alla var bar mörka kostymer med vit skjorta. En inte helt ovanlig kombination men hellre en välsittande kostym än randig t-shirt. Men var det någon som hade förväntat sig något annat av Plura?

Galans fulaste: Eric Saades Kavaj med en ärm. EN ärm. Fy fan vad fult! Alexandra Pascalidous ljusa satin-klänning, Karin Hübinettes vita kostym, Carin da Silvas svarta klänning med paljetter eller Mojje Johanssons vita skjorta á la tropisk ö var inte heller några vinnare. Men som sagt, en ärm. En kavaj med EN ärm.

Galans skönaste: Filip och Fredriks uppträdande när de vunnit årets bästa manliga programledare. hur fulla de var går bara att spekulera i men det ska bli vansinnigt intressant att höra vad de har att säga om det hela i deras podcast. De spårade verkligen ur helt de små raringarna.

Ja, inte han jag med att studera särskilt mycket. Givetvis ska jag se om den på tv 3 play i morgon. Detta är nämligen galornas gala. Om man är det minsta insatt i svensk tv vill säga. Tydligen ska det vara som en stor bransch-fest med en legendarisk efterfest. För dem som jobbar med tv alltså. Vi andra får glatt nöja oss med tv versionen..

Våra vänners liv vann årets tv-drama. Det tycker jag var helt rätt.

L’anno scorso.

Un anno fa sono arrivata lì. È stato l’anno migliore. Senza dubbio!

Önskelista

Funderar på om jag förtjänar en present eller inte. Troligtvis inte. Men jag brukar inte vara knusslig när det gäller att skämma bort mig själv. Just nu funderar jag på att se hur livet skulle se ut med:

1. En lägenhet. Hyresrätt givetvis. Skulle helst av allt flytta långt, långt bort men eftersom jag inte vet vad jag vill med mitt liv får jag nog leta efter någonting här. När jag säger här menar jag givetvis inte Höör utan Lund. Det vore fantastiskt att bo i den stad man studerar i.

2. En klocka i roséguld. Givetvis har jag hittat en som är helt fantastisk. Dock lite dyr, närmare bestämt 139 000 kr. Den får helt enkelt tjäna som inspiration. För hur vackert vore det inte med välmanikyrerade naglar, en vit skjorta och en damig klocka i ljuvligt roseguld..

3. Tredje säsongen av Skilda världar. Det var ungefär då jag började följa serien och göra den till en del av min vardag. Så även om jag inte minns exakt varje minut av varje avsnitt finns det så himla många minnen kopplade till den serien. Som när Emil, Noras tillfälliga pojkvän, var så oberäknelig och våldsam att pappa tvingades sitta och kolla flera avsnitt med mig.

4. OPIs  jul-lack som börjar säljas i november. Just nu sitter jag som klistrad framför Beleza och Lipgloss Bitch, mina två favoritbloggar i kategorin smink och skönhet. Det är ju ganska långt till november så jag får hålla till godo med mitt London, mitt nya nagellack i perfekt dubbeldäckar-färg.

5. En skön fåtölj. Stor, så att man kan krypa upp och luta sig mot det ena armstödet medan benen ligger över det andra. En sådan man kan läsa böcker och dricka te i. En som är så bra att den inte bara används som avlastningsyta eftersom soffan är skönare.

Rebecka recenserar

Förutom att gå i skolan, sitta fast på tåget i en och en halv timme och hjälpa Martin att recensera en text har jag bara gjort pinsamt triviala saker. Tittat på skräp-tv alltså. Dags för recension!

Jag började kvällen med Halv åtta hos mig. Tyvärr såg jag bara den andra halvan av programmet och fick därför inte full koll på vad de lagade. Dessutom pratade mamma och pappa så jag kunde inte riktigt höra vad som sades. Betyg +

Klockan åtta skruvade jag upp volymen till 50 (högt!) och svor åt familjen att vara tyst varpå jag bytte till ettan. Maestro! Veckans bästa program -alla kategorier. Petra Medes kämparglöd och ibland fantastiska/ibland katastrofala one liners. Ola Rapace briljans och karisma. Det är bara Marit Bergaman som stör mig lite, nåja. Eftersom en person röstas ut varje vecka (av svenska radiokören, ingen inkompetent jury) finns det även ett spänningsmoment. Betyg ++++

Vid nio var det dags för att göra pappa till viljes och kolla på Sveriges historia. Jag höll på att dö av skratt emellanåt. Videoklippen som skulle illustrera det som det talades om var så oprofessionellt  gjorda att jag nästan dog. Och så visste man ju det mesta. Jag fick lite känslan av att kolla på en sådan där informationsfilm man ser på i mellanstadiet. Om pesten, vikingar eller Gustav II Adolf. Betyg ++

Därefter var det dags för veckans avsnitt av Svenska Hollywoodfruar. Jag chockas varje vecka av hur lite empati Isabel Adrian verkar känna. Ändå förvånas hon själv ofta av hur snäll hon är. Te.x för att hon övningskör med sin assistent i tio minuter. Att assistenten är totalt hjärndöd och mediakåt spelar ingen roll. För övrigt imponerar inte Montazami på mig längre. Betyg ++

Kvällen avslutades med ett avsnitt av Ensam mamma söker. Människan som skapade reality tv har en stor beundrare i mig. Programmet var över förväntan, faktiskt riktigt bra. Pappan och mammorna var charmerande och deras barn lika så. Kommentaren ”pappa, hon liknar häxan surtant” var briljant! Och vissa av killarna som sökte verkade vara riktiga Rebecka-typer. Jag är redan lite förälskad i en av dem som ser precis ut som en kille jag känner. Vill ni veta vem det är får ni se på programmet och leta efter killen i den lila/persiko-rutiga skjortan** Betyg +++

*1 Lila/persika låter som en hemsk kombination, men så var inte fallet.

*2 Jag inser givetvis att ni inte är så intresserade att ni kommer att se programmet endast av denna anledningen. Men om ni gör det, kolla in killens ögon. Är han inte sötare än alla bakverk i världen!

/Rebecka Hallberg, tv-kritikern.

Känner att jag behöver bli aningen kreddigare om jag någonsin ska få recensera på riktigt. Det kanske kommer med åren?

Jag ska bara..

Just nu håller jag på att författa en omfattande redogörelse för mitt kärleksliv. Dessvärre är det ganska svårt eftersom min koncentrationsförmåga inte verkar vara på topp. Bortsett från skrivandet har jag nämligen hunnit med en massa andra saker.

Jag har bakat chokladmaränger.

Jag har lärt mig att spela Din klara sol går åter upp och Blott en dag på piano.

Jag har hittat på invecklade danser till You’re my heart, you’re my soul, Homeward Bound och någon Broder Daniel låt.

Jag har filat på min plan för att få pappa att köpa mig en lampa jag länge gått och suktat efter.

Jag har organiserat garderoben och hittat Habanero längst in i ett hörn.

Nu ska jag dock skärpa mig. För jag har ännu inte hunnit med de viktiga sakerna jag planerade i morse. Som att läsa mina läxor, klippa min lugg, gå igenom mitt schema för nästa vecka, svara på alla mail jag klickat bort i veckan, tänka igenom och planera en eventuell Italienresa i höst samt givetvis avsluta min fenomenala kärleksredogörelse.

Jag ska inte tillåta mig själv något ”jag ska bara..” Så fort jag har lyssnat klart på Be my baby och kommit i rätt sinnesstämning för skrivandet ska jag börja.

Åh föresten, som jag längtar efter att flytta hemifrån. Börja helgen med att städa min lägenhet. Köpa snittblommer och bädda rent. Sätta upp håret i en slarvig knut på huvudet, ha på mig en stor stickad tröja à la 90-tal och underkläder i siden. Sätta mig framför mitt skrivbort (det som pappa hade som liten) med ett glas rödvin och skriva. Lyssna på precis den musik jag känner för och slippa sorlet från Martins tv.