Depressivt flum

Det är dags att fira 1-årsjubileum. För ett år sedan åkte jag på vad som skulle visa sig vara mitt livs resa. Än så länge.

Jag kan inte hjälpa att undra var jag hade varit idag om jag inte åkt. Eller var jag varit om jag träffat Vincenzo direkt. Förmodligen är allt bäst som det är. Hade jag träffat honom tidigare hade det säkert blivit för stora språkbarriärer. Jag hade aldrig upplevt mitt stora Sebastian-drama. Jag hade kanske inte fått så många manliga vänner. Men jag hade kanske haft en pojkvän.

Just nu ligger jag och lyssnar på Fabrizio Moro. Hans musik påminner om Timbuktus. En gång när jag var hemma hos V precis i början satt vi i hans säng och turades om att visa våra kompisar och släktingar (han, inte jag!) på facebook. Vi turades även om att välja låtar. Han spelade en av Fabrizio Moro för mig och bad mig lyssna på texten. Jg förstod inte så mycket första gången mer än att den var politisk. Men jag tyckte att den var jättebra och gick hem, läste igenom texten och lyssnade igenom hans andra låtar. Och varje gång jag satte på en av hans låtar hemma hos V log han med hela ansiktet mot mig. Om det var folk över brukade jag dra in honom i hans rum och så kramade han alltid mig och viskade någonting i mitt öra.

Ti voglio tanto bene.

Jag skulle kunna bygga den ultimata killen (min och Hannas favoritlek där vi tar kroppsdelar från killar vi känner för att bygga den ultimata) endast av delar av honom.

Här är min lista över hans bästa kroppsdelar: (fan, jag låter psyko)
-hans ögon. Stora och mörka och glada
-hans ärr. Särskilt det stora ärret han har på magen. Jag älskar ärr, det visar att man har levt
-hans armar. Dem är så vackra och man är så liten och trygg i dem

Jag låter onekligen väldigt blödig. Vilket jag ju faktiskt är.

Jag saknar honom inte varje dag längre. Men jag saknar honom nu. När jag lyssnar på vår musik. Tänker på hans leende. Tänker på hur han mötte upp mig på piazza di Francesco. På en bänk satt han med vit t-shirt och gröna shorts. Började le så fort han såg mig och jag log tillbaka, som ett fån. Och så köpte vi öl av en kille han kände, satte oss på marken mitt på torget och pratade om politik, skolan, framtiden och om småsaker. Vi höll varandra i handen och hånglade lite. Sen gick vi och drack drinkar på zero51.

Det låter så Elsa Billgrenskt eller Niotillfemskt. Allt med Bologna är så osannolikt. Bara grejen att vi var ute tre, fyra gånger i veckan. Att vi hade råd att slösa med kärlek. Ork att dansa hela nätterna, ork att dramatisera våra liv till bristningsgränsen (okej, det var bara jag och Reena), ork att ständigt socialisera sig. Mitt liv kretsade runt mig själv som aldrig förr. Inga föräldrar, inget jobb, ingen skola, inga krav.

Vi försökte alla hitta någon slags mening i våra liv. En alternativ mening som inte hade något med ansvar och förnuft att göra. Någonting att fylla meningslösheten med. Vi berusade oss och syndade enligt konstens alla regler. Vi visste att det inte betydde någonting men det var vår vardag och behandlades med fullt allvar.

Ibland tror jag att jag tack vare min böjelse för att dramatisera vardagen låtsas lite för mycket. Jag förskönar sanningen och låtsas att okynnigt leverne är det enda rätta för mig, lady Brett. Jag glömmer ofta att jag inte lever på 20-talet.
För jag och Brett är så lika. Vi har varsin Jake och vi visar båda tendenser till att falla vem som helst. Iband får vi nog av livet och oss själva och gråter.

Jag tror det här blev mitt spretigaste blogginlägg någonsin. Jag vet nämligen inte riktigt var jag vill komma. Jag ville nog mest prata av mig lite. Som vanligt alltså.

test Filed under Okategoriserat | Comments (3)