Om jag bara vågade

Om jag vågade skulle jag gå ut osminkad oftare. Om jag vågade skulle jag säga till mina föräldrar att sluta skämma bort mig och försöka klara mig själv. Om jag vågade skulle jag testa Ecstasy. Jag skulle ta första bästa flyg till Bologna och ta reda på om Vincenzo är mitt livs kärlek. Jag skulle försöka mig på journalistutbildningen och skicka in texter till tidningar jag ville jobba för. Jag skulle resa till huvudstaden och böna och be om att få intervjua den del av mediaeliten jag beundrar. Jag skulle sluta gömma mig bakom en blåst fasad och aldrig skämmas för saker jag står för. Jag skulle gå till en psykolog. Jag skulle gå på ett möte för feministiskt initiativ och försöka bidra till ett mer jämställt samhälle. Jag skulle flytta från Skåne. Jag skulle bo ett år i ett annat land och kanske plugga, kanske bara leva.  Jag skulle ta reda på varför jag är så histronisk och försöka skärpa mig. Jag skulle försöka ha ett fungerande förhållande. Jag skulle sluta ge upp när saker blev svåra. Jag skulle ta aktivt motstånd mot allt jag tycker är fel istället för att bara låta det passera.

Jag är en liten feg stackare. Är ganska dålig på att satsa. Ändå brukar folk tycka att jag är modig. Det är faktiskt väldigt många som har sagt det till mig. Att jag är modig. (Ibland säger de att jag är dum, men det tolkar jag ofta som modig. Om det sägs i rätt sammanhang alltså.)

För jag kan faktiskt vara modig också. I förhållande till andra i alla fall. Jag är ganska bra på att gå mot strömmen. Argumentera emot när jag inte håller med om mina kompisars åsikter. Jag kan erkänna mina brister men samtidigt hävda att jag är välutbildad. Jag vågar ofta ta diskussioner även om jag inte är så insatt. Jag vågar vara likgiltig för andras åsikter om mig. Kanske allt för likgiltig. Jag vägrar låta andra sätta en stämpel på mig.

Det sista är det bästa. Det bygger hela min personlighet. Det med att jag skiter i vad andra tycker. I viss mån så klart. Jag vill trots allt vara omtyckt av min familj och mina bästa vänner. Men vad andra tycker om mig rör mig inte. Och det är så himla skönt!

Då slipper man vara världens snyggaste, smartaste, roligaste och världens mest lyckade person. Det räcker med att man är sig själv.

Kände att det blev lite predikande nu på slutet. Lite väl mycket blondinbellit ”älska dig själv” men skit i det! Det är klart man ska älska sig själv. Man älskar trots allt sig själv mest. Allt annat är trams. Eller? Kanske älskar man sina barn mer än sig själv? Men skulle inte tro det. Jag får fråga mamma och pappa i morgon. Lovar att berätta svaret för er!

Godnatt! (Länge sedan jag avslutade mina inlägg med ord till mina läsare. Ni har inte saknat det va? Är det inte lite väl ungdomligt? Som att skriva ”hej kära dagbok” osv.)

test Filed under Okategoriserat | Comment (0)