Innehåller lök vitamin C?

Bologna, det kulinariska kökets moder. Eller?

Inte skulle jag vilja kalla mig och Hannah mästerkockar direkt. Särskilt inte med tanke på att pannkakor är något vi äter minst varannan vecka. Främst för att det är lätt att laga (för Hannah som gör smeten) och för att själva stekningen är väldigt avslappnande och uppmärksamhetskrävande (för mig, pannkaksvändaren). Det är bra, för då har inte jag tid att lägga gosedjur i kylen, sticka in lappar under Lucas dörr eller på andra sätt busa med Hannah.

Anyway, det mesta vi gör blir rätt gott, även om vi borde äta mer grönsaker.

Currygryta med kyckling, potatis och groddar. Serverad till sallad med tomat, lök, världens krämigaste ost och massor av balsamico. Mmm! Tilltugg i form av oliver, grissini och dipp. Det märks när little J är med och lagar mat…

Tjejkväll med Tacos! Och vin. (måltidsförhöjaren 2.0)

Vanlig middag för mig och Hannah. Kyckling med någon kryddmix, kokosmjölk, olika sorters lökar och massa paprika. Våra c-vitaminer kommer nästan enbart från lök. Om nu lök ens innehåller c-vitamin? Fast då och då pressar vi en halv citron i maten. Det gälls vell?

Filed under Okategoriserat | Comment (0)

Fuck you very, very much

I kväll tillåter jag mig att lyssna på Regina Spector -Samson och Fauré -Pavane Op.50 men imorgon går Liy Allen -Fuck You på repeat.

Klockan är halv sex på morgonen. Jag är inte ens trött, bara arg. Arg och besviken. Så fuck you. Fuck you very, very much.

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Kvällen börjar hos Charlotte med öl, vin och drinkar. Tjejsnack och massvis med skvaller mellan mig, Julia, Hannah, Olivia, Charlotte, Sofie och Eva. Sedan går vi ut, ner mot stan. Vi lämnar av little J och därefter Olivia på vägen och fortsätter mot en regnig utomhusfest på via Zamboni. Mitt på gatan står vi med varsin öl, dansar och ler från öra till öra. Vi skriker att ”detta hade minsann aldrig kunnat hända i Sverige” och skuttar fram på gatan för att gira mellan olika pojkar. Jag hör mig själv skrika att ”detta är det roligaste jag någonsin gjort”, med Hanna i blickfånget, en pojke i handen och håret klistrat mot huvudet. S tar mig åt sidan för att försäkra mig om att hans vecka varit hur tråkig som helst. Och inte tar det mer än fem minuter innan han blir fysisk. Efter tio minuter ger jag jag efter. För efter varje gång han visar intresse börjar jag tvivla på honom och på vad han vill. Kanske finns det något där? Jag kan inte hjälpa det. Fast det gått tre veckor sedan sist.

Efter ännu mer dansande i regnet går vi till Lord lister, torkar håret under hand-torken och pratar med främlingar. Tänker att ”När dansade jag senast mitt på gatan med tusen främlingar, mitt i regent?!” Men mitt i allt vänder sig en kompis mot mig och jag vet att det som komma skall inte är positivt. Jag sväljer hårt och lyssnar.

Hårda ord. Hans ord. Hans hårda ord.

JAG VILL INTE HA HENNE

Déjà vu och jag vill bara slå huvudet i väggen. Döden känns välkommen, alltså hans död.

Jag sväljer tårarna, tar min tröja och lämnar lokalen. Mitt huvud kokar och det snurrar i min skalle, jag återvänder för att ge honom en örfil. Örfilen blir till en klapp mot hans huvud, men ändå. Jag hade aldrig kunnat se mig själv i ögonen om jag inte gjort det.

Nu ska jag gråta ögonen ur mig. För jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Ligger i sängen och kollar  på Vinnarskallar, en serie om barn som tränar friidrott. Det är andra gången jag ser den, förra gången var jag sexton år. Den vänder sig till barn i mellanstadie-ålder men den är så fruktansvärt bra! Och sorglig, sommrig och barnslig. Och killen som spelar deras tränare är så vansinnigt gullig!

Nu måste jag byta om för snart ska vi dricka en sista skål för Lance som lämnar imorgon. Ska man vara realistisk är det nog sista gången man ser honom. Han kommer trots allt från Texas och dit åker man inte varje dag. Men realistisk är ingen egenskap jag brukar hålla fast vid. Kanske bilar jag genom USA någon gång eller så träffas vi någon gång i New York. För dit ska man ju!

Tankarna vandrar och jag tänker på avsked. Även om jag tycker det ska bli väldigt tråkigt att Lance åker finns det personer jag kommer att ha ännu svårare att ta avsked från. Det känns tungt. Tror att det bland annat är sådana avsked som gör att man växer upp och blir vuxen. För visst vet man innerst inne i de flesta fall att man aldrig kommer att ses igen, hur roligt man än hade tillsammans i några sommarvarma månader när man var 20 år. Men jag som inte kan hantera avsked då? Jag som inte förstår att saker tar slut och som låtsas som om ingenting är förgängligt. Särskilt inte just nu. Mantrat som sägs om och om igen inuti mitt huvud. Ingenting är förgängligt, inte just nu, inte just nu.

När man har det bra vill man inte vakna upp till alla måsten. Men minst av allt vill man vakna upp och inse att saker tar slut. Drömmar tar slut när man vaknar, livet tar slut i Höör.

To pee or not to pee

To pee or not to pee, that is the question. Sex and the City logik, första avsnittet andra säsongen. Ett mycket intressant samtal med flickorna gällande detta i fredagskväll. Fyra emot, Eva tveksam.

Äntligen känner jag mig helt frisk, efter nästan en vecka i sängen är jag nu redo att möta värden. Det var jag i och för sig igår också, och i fredags. Men nu mår jag helt, helt bra. Till och med på morgonen.

De två senaste dagarna har spenderats i parken på en film och i gassande sol. Men jordgubbar och kall läsk medan de andra halsar kall öl. Jag däremot ska ha två vita veckor. I parken har vi legat och lyssnat på musik, läst tidningar och böcker och knaprat chips, allt medan vi vänder oss var tionde minut för att få en jämn solbränna..

I fredags kväll var jag hembjuden till Eva, där hon, jag, Charlotte, Hannah och Sofie lagade mat tillsammans. Sedan gick vi till Cabalacafe varifrån vi drog vidare till Siestaclub där vi mötte upp killarna. Men då blev jag trött och drog hem.

Igår kväll gick jag och Hannah hem till Anastasia som hade lagat indiskt. Mmm! Allt var så himla gott! Vi satt på hennes innergård hela kvällen och träffade nya människor som var väldigt roliga. Vid tolvtiden mötte vi upp gänget på siestaclub och bestämde oss för att dra till Tresoar, en latinoklubb. Ganska roligt. Jag var i varje fall den ända som slapp betala eftersom jag redan hade klubbkort. De andra fick betala hela 10 euro, för vilka de även fick två drinkbiljetter. Tur, tur , tur för mig att jag hade kortet, jag som har en vit vecka. Efter nån timme gav jag upp. Att vara den enda nyktra personen i ett sällskap är roligt ett tag, men att vara ute till fyra känns rätt meningslöst. En halvtimmes promenad klockan två däremot, med Magnus Betners podcast i iphonen var precis vad jag ville just då.

Nu blir det solkrämsinsmörjning för snart vankas parken!

Fjanterier

Sitter och mumsar chokladkakor medan jag går igenom dagens blogginlägg på de 30-tal bloggar jag läser. Nu har jag kommit till skelett-bloggarna.

Egentligen vill jag inte ge mig in i den här debatten för jag vill inte få ovänner som jag aldrig träffat i verkliga livet (känns aningen onödigt) men eftersom jag har färre än tio läsar (varav ingen driver en skelett-blogg) struntar jag i det.

Just nu håller sveriges unga bloggelit på med att jämföra hur mycket de väger. Självklart är allt över 48 kilo verervärdigt. Skämt? Nej, seriöst. De väger så lite som 44-47 kilo och är långa som kyrktorn, i varje fall för mig som knappt når upp till översta hyllan på Ica. Hur gör dem? Jag som inte ens kan gå förbi en öppen chips-påse utan att ta en näve.

De svälter sig och hoppar på olika dieter. Den äckligaste verkar vara barnmatsdieten. Hur kan man över huvud taget välja mat på burk framför en rejäl köttbit med fettig bearnaise-sås, gräddig lövbiffspasta eller kladdig potatissallad. Den enda burkmat jag gillar är de där slajmiga konserverade persikohalvorna. Mums! Fast de kanske inte räknas som burkmat eftersom de ligger i en aluminiumburk. Kanske måste burken vara av glas?

Jag som tycker att jag har börjat äta relativt nyttigt (maten är helbra, det är bara mellanmålen som sänker snittet) i och med mitt och Hannahs veckohandlande och middagslagande.

Som tur är har jag aldrig kunnat avstå från livets goda, förutom när jag gav mig själv godisförbud i ett år för att tjäna 1000 kr av mamma och pappa. Självklart fuskade jag lite då och då när det gavs tilfälle. Inte för att jag förlorade några kilon på det, jag käkade riskakor som aldrig förr! Lördags-riskakorna var heliga. Annars är jag grymt dålig på att svälta mig. Jag har varken viljan eller tålamodet. Och så är ju kladdkaka, våfflor och semlor så gott…

Nej, nu är det kokta fläsket stekt. Nu får någon vuxen ta och spärra bantnings-bloggarna. Det kan inte vara bra för barns självkänsla att se videoklipp på utmärglade flickor som ställer sig på en vågar som visar ynka 44.5 och sedan se sagda flickor rikta blicken mot kameran och säga ”åh, vilken tur, under 48! Då kan jag äta en halv grapefrukt ikväll!”

Tur för mig att jag inser att jag är ett mission imposible ur  självsvältningssynpunkt för nu ska jag fortsätta äta mina chocolate chip cookies!

Oh, flight of the conchords you’re so big!

Förra gången jag var i Bologna intruducerade Mark och Marco mig för Flight of the conchords. Det roliga är att killarna är ganska lika Mark och Marco. Särskilt Mark hade kunnat vara den tredje killen, jag hade kunnat höra honom dra alla skämt och sjunga alla sånger. Hans humor är på pricken lik deras!

Rebeckas hjälplinje

Seriöst, varför har jag inte en egen hjälplinje, alltså inte ett nummer andra kan ringa för att få hjälp utan tvärtom. Mina kompisar får ha jour, för jag behöver ett eget bris-nummer. Ris (rris) .

Anja, som vi bestämde när vi pratade idag är jag en människa med väldigt växlande humör. Så, nu är det dags igen. Från normalitet (eller ett liknande stadium) till neuros. Idag var det så hemskt att jag var tvungen att väcka Hanna klockan 2 på natten.

Men vänner, detta är ett nödrop. Och jag kommer behöva svar innan imorgon kväll. För vad gör man egentligen när en kille säger ”Om vi ska få det här att funka måste du lita på mig, jag är en bra kille.” ”Jag kommer inte strunta i dig efteråt och jag kommer inte låta dig gå.” Är det bara jag som inte vill inse att detta är standardfraserna för att få en tjej i säng?

Är det bara jag som kan förlåta att han knappt pratat med mig på hela kvällen så fort han lägger armen om mig? Är det bara jag som kan glömma att han sett mig på stan utan att hälsa så fort han kysser mig mot en vägg. Är det bara jag som kan ignorera allt hans tjat om att få följa med mig upp så fort han drar mig intill sig och kramar mig?

Tjejer, inte ingick detta på vår lista med saker att göra innan vi dör. Snälla vägled mig, eller snitsla i varje fall rätt väg med blåa plastband som på gymnastiken. Ge mig en karta, kompass eller GPS.

Fast, inte vill man veta vart man är på väg? Inte helt och hållet i alla fall.

Men vad fan, jag ville ju bara ha kul. Jag VILL bara ha kul. Was ist dann das problem? Jo, han kysser bättre än någon annan kille jag någonsin träffat. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan.

Fler minnen

Idag luktade jag på Tony and Guys schampo när jag gick runt och botaniserade på Coins skönhetsavdelning. Vilka minnen som sköljdes över en, jag kan bli smått chockad över att något så grundläggande som luktsinnet besitter makten att föra en tillbaka i tiden på det sättet. Samma sak hände när jag spelade mina favoritlåtar med Death cab for cutie. Då mindes jag alla de gånger jag gått uppför grusvägen på väg hem från skolan, nyss avsläppt av bussen. Med i-poden i jackfickan och funderandes över livet. Det är varken ett trevligt eller otrevligt minne. Jag gillar i varje fall Death cab, undra varför jag slutade lyssna på dem?

De tre bästa låtarna måste vara:
-A lack of color
-I will follow you into the dark
-Title and registration

Nu ska jag sova, buona notte.

Minnen

Tänkte gå och lägga mig för en minut sedan men istället klickade jag igång Spotify. Jag var bara tvungen att lyssna igenom några låtar. Närmare bestämt dessa:

För att den är mamma, när hon ropar att det är middag. Pappa rör i grytor. Mamma bär ut tallrikar till terassen. Jag och Martin bråkar om den bästa stolen. Kallt bubbelvatten och efter middagen cyklar jag till Hanna. Då ropar mamma ”ha så kul” och pappa ”cykla försiktigt och ta den stora vägen hem”.

För att den är skön.

För att den är skönare.

För att den är pappa. Sommar. Grillad majs och kött med bbq-sås. Nakna fötter som fryser. Badminton med Martin på gräsmattan medan mamma och pappa dricker vin. Alla har semester och mamma och pappa har jobbat i trädgården hela dagen och själv jag har legat på en filt och läst söndagsbilagan. Martin har badat.

En något annorlunda mix. Just nu saknar jag familjen. Och sommaren, den svenska.