Ligger i sängen och kollar  på Vinnarskallar, en serie om barn som tränar friidrott. Det är andra gången jag ser den, förra gången var jag sexton år. Den vänder sig till barn i mellanstadie-ålder men den är så fruktansvärt bra! Och sorglig, sommrig och barnslig. Och killen som spelar deras tränare är så vansinnigt gullig!

Nu måste jag byta om för snart ska vi dricka en sista skål för Lance som lämnar imorgon. Ska man vara realistisk är det nog sista gången man ser honom. Han kommer trots allt från Texas och dit åker man inte varje dag. Men realistisk är ingen egenskap jag brukar hålla fast vid. Kanske bilar jag genom USA någon gång eller så träffas vi någon gång i New York. För dit ska man ju!

Tankarna vandrar och jag tänker på avsked. Även om jag tycker det ska bli väldigt tråkigt att Lance åker finns det personer jag kommer att ha ännu svårare att ta avsked från. Det känns tungt. Tror att det bland annat är sådana avsked som gör att man växer upp och blir vuxen. För visst vet man innerst inne i de flesta fall att man aldrig kommer att ses igen, hur roligt man än hade tillsammans i några sommarvarma månader när man var 20 år. Men jag som inte kan hantera avsked då? Jag som inte förstår att saker tar slut och som låtsas som om ingenting är förgängligt. Särskilt inte just nu. Mantrat som sägs om och om igen inuti mitt huvud. Ingenting är förgängligt, inte just nu, inte just nu.

När man har det bra vill man inte vakna upp till alla måsten. Men minst av allt vill man vakna upp och inse att saker tar slut. Drömmar tar slut när man vaknar, livet tar slut i Höör.

test Filed under Okategoriserat | Comment (0)