Fjanterier

Sitter och mumsar chokladkakor medan jag går igenom dagens blogginlägg på de 30-tal bloggar jag läser. Nu har jag kommit till skelett-bloggarna.

Egentligen vill jag inte ge mig in i den här debatten för jag vill inte få ovänner som jag aldrig träffat i verkliga livet (känns aningen onödigt) men eftersom jag har färre än tio läsar (varav ingen driver en skelett-blogg) struntar jag i det.

Just nu håller sveriges unga bloggelit på med att jämföra hur mycket de väger. Självklart är allt över 48 kilo verervärdigt. Skämt? Nej, seriöst. De väger så lite som 44-47 kilo och är långa som kyrktorn, i varje fall för mig som knappt når upp till översta hyllan på Ica. Hur gör dem? Jag som inte ens kan gå förbi en öppen chips-påse utan att ta en näve.

De svälter sig och hoppar på olika dieter. Den äckligaste verkar vara barnmatsdieten. Hur kan man över huvud taget välja mat på burk framför en rejäl köttbit med fettig bearnaise-sås, gräddig lövbiffspasta eller kladdig potatissallad. Den enda burkmat jag gillar är de där slajmiga konserverade persikohalvorna. Mums! Fast de kanske inte räknas som burkmat eftersom de ligger i en aluminiumburk. Kanske måste burken vara av glas?

Jag som tycker att jag har börjat äta relativt nyttigt (maten är helbra, det är bara mellanmålen som sänker snittet) i och med mitt och Hannahs veckohandlande och middagslagande.

Som tur är har jag aldrig kunnat avstå från livets goda, förutom när jag gav mig själv godisförbud i ett år för att tjäna 1000 kr av mamma och pappa. Självklart fuskade jag lite då och då när det gavs tilfälle. Inte för att jag förlorade några kilon på det, jag käkade riskakor som aldrig förr! Lördags-riskakorna var heliga. Annars är jag grymt dålig på att svälta mig. Jag har varken viljan eller tålamodet. Och så är ju kladdkaka, våfflor och semlor så gott…

Nej, nu är det kokta fläsket stekt. Nu får någon vuxen ta och spärra bantnings-bloggarna. Det kan inte vara bra för barns självkänsla att se videoklipp på utmärglade flickor som ställer sig på en vågar som visar ynka 44.5 och sedan se sagda flickor rikta blicken mot kameran och säga ”åh, vilken tur, under 48! Då kan jag äta en halv grapefrukt ikväll!”

Tur för mig att jag inser att jag är ett mission imposible ur  självsvältningssynpunkt för nu ska jag fortsätta äta mina chocolate chip cookies!

Oh, flight of the conchords you’re so big!

Förra gången jag var i Bologna intruducerade Mark och Marco mig för Flight of the conchords. Det roliga är att killarna är ganska lika Mark och Marco. Särskilt Mark hade kunnat vara den tredje killen, jag hade kunnat höra honom dra alla skämt och sjunga alla sånger. Hans humor är på pricken lik deras!

Rebeckas hjälplinje

Seriöst, varför har jag inte en egen hjälplinje, alltså inte ett nummer andra kan ringa för att få hjälp utan tvärtom. Mina kompisar får ha jour, för jag behöver ett eget bris-nummer. Ris (rris) .

Anja, som vi bestämde när vi pratade idag är jag en människa med väldigt växlande humör. Så, nu är det dags igen. Från normalitet (eller ett liknande stadium) till neuros. Idag var det så hemskt att jag var tvungen att väcka Hanna klockan 2 på natten.

Men vänner, detta är ett nödrop. Och jag kommer behöva svar innan imorgon kväll. För vad gör man egentligen när en kille säger ”Om vi ska få det här att funka måste du lita på mig, jag är en bra kille.” ”Jag kommer inte strunta i dig efteråt och jag kommer inte låta dig gå.” Är det bara jag som inte vill inse att detta är standardfraserna för att få en tjej i säng?

Är det bara jag som kan förlåta att han knappt pratat med mig på hela kvällen så fort han lägger armen om mig? Är det bara jag som kan glömma att han sett mig på stan utan att hälsa så fort han kysser mig mot en vägg. Är det bara jag som kan ignorera allt hans tjat om att få följa med mig upp så fort han drar mig intill sig och kramar mig?

Tjejer, inte ingick detta på vår lista med saker att göra innan vi dör. Snälla vägled mig, eller snitsla i varje fall rätt väg med blåa plastband som på gymnastiken. Ge mig en karta, kompass eller GPS.

Fast, inte vill man veta vart man är på väg? Inte helt och hållet i alla fall.

Men vad fan, jag ville ju bara ha kul. Jag VILL bara ha kul. Was ist dann das problem? Jo, han kysser bättre än någon annan kille jag någonsin träffat. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan.

Fler minnen

Idag luktade jag på Tony and Guys schampo när jag gick runt och botaniserade på Coins skönhetsavdelning. Vilka minnen som sköljdes över en, jag kan bli smått chockad över att något så grundläggande som luktsinnet besitter makten att föra en tillbaka i tiden på det sättet. Samma sak hände när jag spelade mina favoritlåtar med Death cab for cutie. Då mindes jag alla de gånger jag gått uppför grusvägen på väg hem från skolan, nyss avsläppt av bussen. Med i-poden i jackfickan och funderandes över livet. Det är varken ett trevligt eller otrevligt minne. Jag gillar i varje fall Death cab, undra varför jag slutade lyssna på dem?

De tre bästa låtarna måste vara:
-A lack of color
-I will follow you into the dark
-Title and registration

Nu ska jag sova, buona notte.

Minnen

Tänkte gå och lägga mig för en minut sedan men istället klickade jag igång Spotify. Jag var bara tvungen att lyssna igenom några låtar. Närmare bestämt dessa:

För att den är mamma, när hon ropar att det är middag. Pappa rör i grytor. Mamma bär ut tallrikar till terassen. Jag och Martin bråkar om den bästa stolen. Kallt bubbelvatten och efter middagen cyklar jag till Hanna. Då ropar mamma ”ha så kul” och pappa ”cykla försiktigt och ta den stora vägen hem”.

För att den är skön.

För att den är skönare.

För att den är pappa. Sommar. Grillad majs och kött med bbq-sås. Nakna fötter som fryser. Badminton med Martin på gräsmattan medan mamma och pappa dricker vin. Alla har semester och mamma och pappa har jobbat i trädgården hela dagen och själv jag har legat på en filt och läst söndagsbilagan. Martin har badat.

En något annorlunda mix. Just nu saknar jag familjen. Och sommaren, den svenska.

If there’s a prize for rotten judgement, I guess I’ve already won that

I thought my heart had learned its lesson
It feels so good when you start out
My head is screaming get a grip, girl
Unless you’re dying to cry your heart out

Rebecka, nu sitter du här igen, klockan halv 5 på natten. Citerar Disney-låtar och ler dumt för dig själv? Varför? Svar: För att jag är hemskt, hemskt lycklig. Tor, du får skratta hur mycket du vill. Jag sitter och lyssnar på Julie Londons Fly me to the moon, äter choklad och har fjärilar i magen. Jag vet att det är riktigt dumt av mig att känna såhär när jag vet att allt är ett spel och att det kommer att sluta vidrigt, men jag väljer att bortse från de tankarna just nu.

Vuxenvarning, är det av en händelse någon vuxen som läser min blogg får jag vänligt men bestämt be dig sluta läsa nu. För här kommer the limited edition, the real stuff.

Jag har precis haft en av de bästa kvällarna i mitt liv. En av de 50 bästa. Och då har jag ändå levt i mer än 7ooo dagar. Jag och Hannah lagade som vanligt mat hemma hos henne, thai idag! Vid halv tio kom Anastasia och Julia över och vi delade två flaskor vin. Sen fortsatte vi till Lord Lister där vi spanade in en öltävling lite snabbt, blev bjudna på drinkar av Mark och efter ett tag kom Lance, Sebastian och Rafael. Snacka skit, dricka Spritz, dansa och kyssas är utan tvekan det roligaste att göra på måndagskvällar. Och Linnea, jag är inte alls trött på spelet, jag är upp över öronen förtjust i det. Finns det något bättre än när en kille tar ens ansikte i sina händer och kysser en medan ens kompisar står bredvid och skriker? Eller att bli upptryckt mot en stenmur, bli sedd i ögonen och sen bli kysst. Eller som att få en arm kring sig som man försöker putta bort ända till dess att man inser att det inte är lönt eftersom man är så mycket svagare, och blir sådär fjantigt nöjd och låter den liga kvar.

Jag låter förälskad. Det är jag inte. Jag orkar bara inte vara försiktig med vad jag skriver. Jag tänker inte sluta vara ärlig bara för att folk faktiskt läser min blogg nu.

Hanna, vi måste snacka. Det är skogspromenad-varning på denna kvällen. Jag måste få prata med dig. Jag är ungefär lika lost som Anja är i Höör. (Mycket roligare än att säga ”som en turist utan karta” eller något lika fånigt.) Man skulle kunna säga att jag sålt min själ till jäveln. Det är en formulering som samtliga av mina tjejkompisar här skulle intyga, jag väntar bara på att få höra dig säga samma sak.

Time to pretend,
here is no Seth Cohen
Uppgiven men upått,
och tankar på ketchup
mitt i.
Det är en hårfin skillnad
mellan att dra i mig och att dra åt helvete.

Skönt att min lilla fundering inte behövde rimma, då hade jag slutat som Nicki i Big Brother. B som i bortgjord.

Jag ler inte längre, men tro mig, jag kommer att drömma inatt, h

Saker jag älskar i Bologna

-Spotify, åh vad jag blev glad när det funkade igen igår natt. Jag var tvungen att vara uppe och lyssna på mina favoritlåtar om och om igen.

-Jordgubbar. Att kunna äta goda närproducerade  jordgubbar i mars är så klart en dröm för oss svenskar.

-Att gå på promenad. Visst, jag saknar att gå och plocka vitsippor i skogen eller gå en runda utan att behöva trängas med en massa folk men det är så skönt att gå i värmen här. Det är precis lagom varmt för att man inte ska bli för svettig och här finns tusen saker att titta på.

-Radio. Eller rättare sagt Husmorsskolan och Filip och Fredriks podcast. Åh vad mysigt att lyssna på radio!

-H&m. När jag och Hannah säger att vi ska gå och shoppa menar vi egentligen att vi ska gå till h&m. Och Zara ibland, om man orkar. Och löjligt stolt blir man över att det är ett svenskt företag. H&m, Ikea och Tetra pak!

-Att veckohandla. Bortsätt från att släpa hem all mat i en resväska och diverse påsar är det en av mina favoritsysslor. Måndagar är mat-dagen, då går vi till Pam och lagrar upp inför veckan. Mat, onyttigheter och vin.

-RTL 102.5, very normal people.

-Att prata på skype. Att ha kontakt med mitt ”riktiga” liv är inte hemskt, men att få höra allt om mina flickors liv och få berätta för dem om mitt liv här är exceptionellt bra att göra på skype.

-Barnböcker med fina bilder. Men det har jag alltid älskat. Det bästa med de italienska bilderböckerna är att de tar lite tid fr mig att läsa, men jag förstår i alla fall det mesta. Det gör det till en perfekt sysselsättning innan läggdags.

-Att flirta. Det är helt enkelt en bra stad för det. Alltid händer det någonting, alltid träffar man nya människor. Och det här är en väldigt romantisk stad. I varje fall om man jämför med Höör.

En stjärna högt i det blå

Åh, så himla fin.

Det snurrar i min skalle

Hahahahahahahahaha, jag dör av skämten i mitt huvud.

Nej, fan vad dumt att Anja var inne på Facebook chatten, för jag måste sova. Men att vara inne på fb är så mycket bättre än att inte vara det. Och det värsta är människor som går in, och sen ut. Som du.

Sängläge rekommenderas, jag är inte hundra % nykter.

Dyrka mig eller dra

Nu är jag här igen, klockan halv fyra på natten. Det är inte hållbart. Men jag måste prata med dig, du lilla människa där ute i cyberrymden. Du som inte kan svara men alltid finns där. Som rösten i mitt huvud eller känslan längst ner i halsen.

Ännu en gång har jag bevisat för mig själv att hur mycket Samantha jag än vill vara är jag ingenting annat än en Charlotte. Jag har alldeles för mycket i huvudet för att kunna slappna av. Jag nöjer mig inte med att ”go with the flow”, jag vill ha kontroll över situationen. Jag är en typisk ”dyrka mig eller dra”-person. Det är ett eget uttryck, påkommet för ungefär tio sekunder sedan.

Men hur som helst, ikväll var det väldigt trevligt. Det kan i och för sig bero på att alla kvällar som folk pratar om mina bröst är trevliga kvällar. (Jag sa inte det där, eller hur.) Och när jag dessutom vann den väldigt inofficiella tävlingen om sagda kroppsdelar utvecklades kvällen från positiv till hardcore fun. Lite högstadie-feeling. Enbart Marcus och Simon som saknades, annars skulle det kunna vara en vanlig dag i klass 8a.

Men seriöst, nu får vi snart lämna detta förnedrande ämne. Låt oss återgå till kvällen. Den kan summeras: veni, vidi, vici. Men så arrogant är inte jag. En lämpligare benämning kan vara: Jag kom, jag snackade, jag skrattade, jag rökte, jag vandrade, jag mötte, jag flirtade, jag drack, jag trängdes, jag shotade, jag klädde av mig, jag kissade, jag gick vidare, jag dansade, jag snyltade, jag köpte, jag trivdes,  jag frågade, jag kysstes, jag undrade, jag retades, jag gick hem, jag skildes åt. Det är en lite mer sanningsenlig beskrivning.

Nu saknar jag bara mina tjejkompisar att berätta allt för. Flickor, ring mig och hjälp mig. Jag är fullständigt oduglig utan er. JAG är needy. När har JAG någonsin (ens behövt) vara det innan? Om man bortser från W. Och det gör man.

Fick höra igår att det enda jag skriver om på bloggen är killar. Det stämmer inte. Jag skriver om mig själv också.

But you don’t succeed. Or do you? Do I? Do we succeed?