Den orationella glädjen

Förlåt. Ni behöver sannerligen inte bry er om att läsa det som nu skrivas skall. Ni har nämligen redan läst det. Troligen flera gånger. Den jag nu ska berätta om händer nämligen varje år. Vid ungefär denna tidpunkten.

Jag talar inte om skolångest.

Jag talar så klart om den orationella glädjen, sorgen och frustationen i samband med Paradise Hotel. Hur är det möjligt att man kan besitta ett sådant begär efter ett tv-drama?

När jag kom hem från London visste jag att jag hade en veckas avsnitt framför mig. Jag var förväntansfull och nervös men det var inte förrän jag satt på programmet som jag blev fanatisk. Jag bestämde mig för att vara uppe hela natten för att se ikapp allt jag missat. Det var ju trots allt veckan före finalveckan! Jag pratade med deltagarna genom datorn, jag betedde mig som en galning. Jag mailade en vän och beskrev vad som hände trots att jag visste att hon inte kunde bry sig mindre. Min puls gick upp, jag fuderade på att ringa mina kompisar halv fyra på natten för att diskutera händelserna men kom på att ingen jag känner kollar på programmet. Då beslöt jag mig för att gå och väcka min bror och tvinga honom att se de sista avsnitten med mig. Men jag kunde inte hejda mig, jag kunde inte lämna rummet ens för att hämta någonting att dricka. Att väcka Martin hade tagit för lång tid. När avsnitten var slut fylldes jag med tomhet. Jag kunde inte sova för jag var fortfarande uppe i varv. Istället låg jag och tänkte på att det bara var fem avsnitt kvar. Vad händer när de är slut?

Det händer ingenting. Ingenting. Vem mer än jag följer ens danska Paradise hotel? Och även om jag träffar någon som gör det kommer den personen inte vilja sitta och diskutera seriens händelseutveckling i timmar utan kommer att nöja sig med att säga ”Jag tycker att det var rätt att dem vann, jag hejade på dem” eller något lika meningslöst.

Nej, jag hade velat tvinga mina mer uttrycksfulla vänner att se de 65 avsnitten. Vilken lycka att få diskutera Ph med Tor, Hanna, Linnea…  Tor för att han är så bra på att analysera, Hanna för att hon är så bra på att följa serier (varför hon inte följer Ph är för mig ett mysterium men gör det helt enkelt inte) och Linnea för att jag faktiskt haft givande Ph-diskussioner med henne en gång i tiden.

Och nej. Jag vill inte prata om vem som är snyggast och vem jag helst hade dejtat. Jag vill analysera Mette och Nicklas förhållande, hur det har kommit sig att han blivit så kär i henne när han förut alltid motat bort henne. Varför Mette tröttnat på Regize och blivit bästa vän med sin forna fiende Tina. Varför Jakob litar så mycket på Mette och hur jobbigt det måste vara att se honom så kär i henne när han själv är kär i Nicklas. Hur Nick kunde bli ett så stort svin efter att hans flirt åkt ut och hur det kan komma sig att Tina inte märker det, att hon inte ser att Nick bara utnytgar henne. Jag vill prata om Daghans självkänsla. Är han alfahannen han alltid uttrycker sig för att vara? Är han god eller ond? Är det Mette eller Regitze som ljuger? Vem av dem spelar hårdast? Har Nick tröttnat på att bli överröstad av Daghan? Kommer dem att göra allt för att stå i final tillsammans eller kommer dem att kasta ut varandra? Kommer kärlek eller taktik dominera finalveckan? Hur kommer man längst? I spelet. I livet. Kommer deras hemligheter och förflutna att komma ikapp dem? Kommer det förgöra dem?

Åh, ni ser. Jag blir så upprymd. Är det mänskligt? Ja, men att bli besatt av en tv-serie är bara okej när man är tonåring, sedan förväntas man växa upp och intressera sig för vettigare saker. Man ska leva in den riktiga världen. Och det gör jag! Jag lever i den riktiga världen mycket mer än många andra. Ändå kan jag inte låta bli att svepas med. Jag har alltid varit svag för dramaserier.

Men till skillnad från mina kompisar blir jag bara mer och mer besatt. När jag var 13 satt jag med mina kompisar och gav slängpussar till tv:n. Nu ligger jag ensam framför datorn och försöker teleportera mina åsikter ända till Mexiko. Mitt hjärta bankar dubbelt så fort som det ska när jag hör inledningsmelodin till programmet och jag känner en vild, orationell glädje och förväntan.

test Filed under Okategoriserat | Comment (0)