Tre meter över himlen

Nyss stod jag i köket och bakade rosa kokosmaränger och såg på ett program om att flytta hemifrån samtidigt som jag kollade på fina designerväskor och billiga flygbiljetter på internet. Allt var trevligt och vanligt. Men sedan bestämde jag mig för att gå och lägga mig och spela lite musik från världens vackraste film Tre metri sopra il cielo. Jag har inte lyssnat på musiken sedan senast jag såg filmen vilket var strax efter det att jag kommit hem.

Nu har jag snart lyssnat på I can’t fly tio gånger och har något slags gråtmaraton. Jag kollar på bilden av bron i regnet. Io e te tre metri sopra il cielo.

Jag minns när vi såg den första gången på den på via Rialto. Jag, Julia, Anastasia och Hannah. Jag minns hur jag inte ville inse att den slutat som den slutat. Jag minns att vi grät, åt pumpkin pie och drack massor av te. Att Alberto kom in mitt i filmen och störde oss med sin flirtiga attityd. Att alla fyra satt hopträngda i soffan. Jag minns att jag älskade radio caos.

Jag minns när vi såg uppföljaren, Ho voglia di te, hos Julia på via Santa Stefano. Jag, Julia och Anastasia. Jag minns att det var varmt, att vi satt i Julias säng och åt körsbär och kakor. Vi var fnittriga och förväntansfulla. Att Anastasia skulle plugga men inte lyfte boken från knäet en enda gång. Att jag sa ”ma no, no, no!” och Julia ”ma dai!” när det hände något vi tyckte var fel. Jag minns att jag tyckte att det var så konstigt att Babis kompis tog en Vodka lemon när hon fick välja drink.

Jag minns alla filmkvällar. De inne på Felicitys rum. Hur löjlig de andra tyckte att jag var som inte gillade Titanic. Jag minns hur mycket jag och Dick skrattade åt Felicity när hon somnade två minuter in i filmerna. The princess and the frog och en miljon avsnitt av Zach and Cody.

De när det bara var jag och Julia hemma hos henne. Som nästan alltid bestod av romantiska komedier och massvis med te. Jag minns att det alltid var obekvämt i hennes säng eftersom madrassen var större än sängen och gled ner mer och mer. Men att det var ändå var så mysigt eftersom vi alltid drog en filt över oss och turades om att luta huvudet mot varandras axel. Vi suckade och drömde om hjältarna och blandade cynismen med romantiska fantasier. Det saknar jag.

Jag minns när tyska Hannah och jag kollade på film i vår lilla soffa. Att vi bråkade om vilket språk vi skulle välja. Att vi ibland satt med varsin dator och kollade på samma Vänner-avsnitt fast på olika språk. Jag minns att vi hade raggsockar och att hon hade randiga pyamasbyxor och att jag hade mjukisbyxor. Jag minns hur vi släpade dit ett täcke och åt m&m.

Jag minns alla serier och filmer jag och Hannah såg samtidigt som vi käkade middag. Hur vi dukade och sedan fördelade maten med absolut millimeterrättvisa. Hur vi hällde upp läsken eller vinet i glasen och tryckte på play. Alla sex säsonger av SATC, BBCs version av Stolthet och Fördom, Gossip Girl, första säsongen av solsidan och nästan alla mina filmer. Jag minns hur vi förflyttade oss från matbordet till soffan och hur vi turades om att få den bra platsen. Ibland satt vi på Hannas rum men oftast i soffan. Vi hämtade delfinfilten som även den skulle fördelas rättvist. Strax innan klockan tio pausade vi filmen för att ge oss ut på choklad- och chips-jakt varpå vi skyndade oss tillbaka för att fortsätta vårt maraton. Det saknar jag också.

Fan, jävla härliga människor. Jag saknar er. Är så grymt glad för att jag fått lära känna er.

Ses vi inte innan så ses vi tre meter över himlen. Och där ska vi dansa till Tranne te.

test Filed under Okategoriserat | Comment (0)