Happily never after.

Förutom Gossip girl har det varit en normal dag.

Jag har gått en två, tre timmar lång runda i stan och besökt massor av affärer och caféer på vägen.

Jag har ätit middag med Reena. Vi drack vin och skrattade åt dansande kypare och läskiga våldtäkts-hundar. Vi avslutade kvällen med varsin Mcflurry som vi intog på ett regnigt torg där vi fick vårt alldeles egen gitarrkomp som bakgrundsmusik medan vi diskuterade sjukdomar och dumma saker man gör när man är kär. Vi filosoferade vitt och brett och insåg att det var bäst att gå hem och lägga sig efter att vi suttit och diskuterat möjligheten att vi inte fanns på riktigt utan bara var figurer i varandras fantasi. Klockan var då ett och vi enades om att gå och lägga oss i rimlig tid.

Jag har fått oförklarligt många ciao bella ropade efter mig vilket jag hanterade genom att bränna en av männen med en cigarett. Givetvis av misstag, men ganska tillfredsställande ändå.

Jag har snackat med min prins om ditten och datten och samtidigt som vi pratade kunde jag inte låta bli att googla bröllopsklänningar. Det nämnde jag naturligtvis inte för honom. Jag vill ju knappast ge honom en hjärtattack. Han var lika gullig som vanligt och verkade ytterst nöjd med att få tag i mig och då få en ursäkt för att ta en paus i allt plugg.

Jag har tagit en världslång dusch på säkert en halvtimme, vilket är mitt rekod här. Fönat håret glansigt och målat naglarna rubinröda. Ren och fräsch är jag allt för sällan. Det tar nämligen inte mer än två minuter förrän man smutsat ner sig i denna staden. Det har i och för sig att göra med hur mycket tid vi spenderar utomhus, i parken och på diverse dansställen.

Jag har lyssnat på 10 avsnitt av Cristina Bergs och Daniel Breitholtz podcast och gått omkring och lett som en fåne. Som om jag inte sticker ut tillräckligt mycket som det är.

Men mer än så har jag inte gjort. Ändå är klockan halv 6 på morgonen och jag har varit vaken sedan klockan 10.

Var all tid tar vägen? Jag har en skrämmande känsla av att den går åt till att sitta på sängkanten och drömma sig bort i tankarna. Mina tankar vandrar alltid så långt. De kan börja med något helt normalt och sedan sluta i något fullkomligt avlägset flera tusen mil borta. Det har min mamma alltid sagt till mig. Dock är vi inte överens om huruvida det är positivt eller inte.

Dagens tröst var att jag insåg att jag i varje fall skulle komma hem samtidigt som sommarlovsmorgon började. En liten tröst men allt så viktig. Jag kommer sitta klistrad med min varma choklad framför tv:n.

test Filed under Okategoriserat | Comment (0)