Om ångest.

Glöm dina bekymmer, imorgon kommer nya.

Det är nog det mest användbara visdomsorden jag någonsin fått. Inte för att dom är så värst positivsa. Snarare avgrundsdjupt deprimerande. 

Men jag försöker iaf låta bli att känna allt för mycket ångest. Det fungerar vell sådär. Enligt mej finns det två sorters ångest. Den ena är samhällsångest och den andra är personlighetsångest.

Samhällsångest är när man gjort någonting man egentligen inte ångrar men känner att man borde ha ångest över för att ”det är så det ska vara”. Som när man ätit en hel chipspåse eller frossat i rostemackor, som när man gått hem med en okänd kille efter en fest, som när man varit så full att man strulat med sin lärare,  som när man skolkat från en viktig lektion för att man varit bakis eller helt enlkelt bara velat sova vidare. Sån ångest har jag helt tränat bort. Jag tror att det är vansinnigt onyttigt för människor att känna den sortens ångest. Som om livet inte varit tillräckligt komplicerat ändå. Att tänka på vad andra ska tycka gör vi alldelles för mycket, och att älta sånt som redan hänt är så sjukt onödigt. Det leder ju absolut ingenstans. Många (moralistsvin) skulle säga att lite ångest av den här typen bara är nyttigt efterson den leder till att vi inte spårar ut totalt. Men seriöst, vi har ett liv. Så lev det för i helvete.

Personlighetsångesten å andra sidan, den hjälper en att utvecklas som människa. Om den är bra eller inte vet jag inte. Den är kolsvart och utan synligt slut. Ofta smyger den sig på en utan att man förstår varför. Man har ingen aning om när den ska ta slut och man kan inte göra någonting, man blir helt avtrubbad och apatisk. Den får en att känna sig som om allt var över. Ingenting är lönt och det finns ingenting man kan göra åt det. För mig handlar det antingen om att jag känner mig värdelös eller förvirrad. Värdelösheten grundar sig ofta i att jag gjort någonting som helt saknar självrespekt och att jag först i efterhand kommer på det, att jag är otrogen eller att jag låter mig utnytgas bara för att få bekräftelse. Förvirringen grundas i att jag ofta inte har någon aning om vad jag vill och i att jag känner mig själv väldigt dåligt. Jag blir rädd för att jag inte ska kunna komma någonstans eftersom jag inte har några tydliga mål i  livet. Jag blir så uppgiven att jag börjar fundera på om det ens är lönt att fortsätta. Personlighetsångest finns det inget botemedel mot och enligt mig är det bästa att bara låta sig svepas med när stormarna kommer. Att se på sorgliga filmer och lyssna på sorglig musik, att gråta sig söms. Det ända som gjort slut på min ångest är när jag pratade med en vän. Vi satt uppe hela natten och han tvingades lyssna på mina tankar. Och han kom inte med några tröstande ord, istället vände han mina kännslor till hat. Mot vem minns jag inte, men det gjorde det samma. Och eftersom hat är så mycket enklare att kontrolera än sorg så kunde jag faktiskt somna på hyfsat bra humör.

Men som tur är så är jag oftast glad. Eller nja, kanske inte sprudlande irriterande polyanna glad, men jag har iaf sjukt mycket fler känslor än ångest! Och hos mig är alla känslor välkommna, det är ju trots allt genom våra känslor som vi vet att vi lever. ( Jag låter som en Harry Potter bok!)

Nu ska jag fortsätta med matten .Eller läsa nya Cosmopolitan. Hmm, svårt val….

test Filed under Okategoriserat | Comment (0)