Till mina vänner

Ska snart skriva om Bologna.

Men det kommer att ta så lång tid. En livstid om jag ska förstå det jag skriver.

Jag grät två gånger. Egentligen fler, men bara vid två tillfällen.

Först grät jag av besvikelse. Från och till i några timmar. Så som man gråter när man ger upp. Ner i kudden som blir blöt och snorig eller med händerna för ögonen som ett barn. Så som man gråter när man får ett sms på julafton av killen man är kär i där han skriver att man inte ska fästa sig vid den senaste månadens flirtande, att han inte vill vara något mer än vänner.

Sedan grät jag av lättnad för att jag inte bara klarat första tentan utan till på köpet fått en 5a. Bara några få tårar som snabbt sjasades bort med handryggen. Tårar som snabbt ersattes av ett litet leende och som besvarades av killen som jobbade på kaféet jag satt och drack mitt eftermiddagskaffe på.

Så var bologna hela tiden. Upp och ner. Förbannat bra och helt värdelöst. Som att försöka leva ut ett halvårs känslor på fyra dagar. Jag älskar när livet är intensivt. Hellre skratta och gråta än att gäspa och sucka.

Men jag har ingen lust att prata om det just nu, så ring mig inte.

Natti.

Just det, en sak till. Jag hatar det manliga släktet just nu. Förutom de som utgör den svenska mediaeliten alltså.

test Filed under Okategoriserat | Comment (0)