Och så är livet alldeles, alldeles underbart

Åh, min histroniska sida kommer antagligen komma fram ännu en gång nu när jag går från nattsvart olycka till glädjeskutt och fnitter. Men herre gud vad glad jag är!

Så glad som man bara blir av att bli sams med någon man gråtit för. Efter att man har skällt, pratat ut, gosat och kramats så hårt man kan. Allt var så fint. Vi lyssnade på Dylan, the Byrds och Negrita. Han stod i fönstret och rökte och berättade katt-historier och jag satt i sängen och drack vatten med båda händerna om glaset som ett barn. Jag satt helt tyst och såg beundrande upp mot honom, han är så vacker. Han kollade ner på mig, skrattade och sa att jag såg väldigt söt ut där nere. Inne i mitt huvud dog jag av lycka.

Några mindre lyckade stunder hade vi så klart. Som när jag frågade honom varför dem inte visade några nyheter  från jordbävningen som ägt rum i mitten av Italien för några veckor sedan där flera hundra människor dog. Han kollade oförstående på mig och sa att det antagligen berodde på att den inträffade för två år sedan, inte två veckor sedan som jag trodde. Eller som när jag satte mig upp i sängen för att stirra på honom när jag trodde att han somnat och han slog upp ögonen och undrade om det var något som var fel och jag snabbt som ögat lade mig ner igen.

Annars var allt perfekt. I morse vaknade jag ungefär 70-tusen gånger för så blir det när bägge två sover som små barn och kastar sig omkring i sömnen. Mest mysigt var det att vakna av att han pussade mig överallt i ansiktet tills jag började skratta. Sedan gick han och hämtade melon och kaffe som vi åt sittandes bredvid varandra i sängen medan vi läste tidningen på hans dator. Han är galet äcklig som dricker kaffet med socker men det får han vara om han vill. För han översatte alla svåra ord och berättade om alla nyheter för mig. Och så skrattade vi åt ett tv-inslag om Berlusconi och tvistade om huruvida nyheten om de giftiga gurkorna var ett skämt eller inte.

När vi skildes åt, han för at träna på gym och jag för att luncha och skvallra med Reena, var allt toppen. Och när han senare i eftermiddags hörde av sig var allt om möjligt ännu bättre. Särskilt nöjd blev jag av hans hej då:

Honey i have to restart to study.
Thanks for listening to me.
Un bacione grande!
Ci sentiamo dopo!

Dags att plocka en blomma och leka älskar, älskar inte, älskar, älskar inte…

test Filed under Kärlek, Livet | Comment (0)